Recension
Eitzel, Mark
Candy Ass
(Coo)

Ingen annan artist har hållit en så hårt i handen under vandringarna i dödsskuggans dal som Mark Eitzel. Inte ens Nick Drake, George Jones, Mark Kozelek. Som sångare och låtskrivare i American Music Club – otvetydigt ett av de allra bästa banden i skarven mellan åttio- och nittiotalet – satte han oavbrutet ord på allt det som är svårt i kärlekens kaosteori.

Jag såg dom i London en gång för hundra år sedan. Det var som att besöka ett andligt Deepak Chopra-möte för åttiotalets självskärargeneration. Tårarna i lokalen hade räckt till att få Sahara att blomstra.

Eitzels nya soloalbum – hans sjätte i eget namn – är extremt lo fi. Han har spelat in alltihop under resor mellan San Fransisco och London. Det har tagit honom tre år, men jag misstänker att det inte haft högsta prioritet. Det låter lite vänsterhandsskarvat, if you know what I mean. Ett par av låtarna är instrumentala, vilket känns som extremt slöseri när man har en sådan innerlig och betydelsebärande röst som Eitzel.

Mycket här är elektroniskt snarare än gitarrdrivet och har att göra med Eitzels kärlek till Four Tet, Aphex Twin et al. Men det tycker jag inte gör så mycket: om bara Eitzels röst är närvarande så bär det. Då är de orkeslösa låtidéerna ett större problem. Det är en anonym platta. Den rullar på i bakgrunden; gör inget väsen av sig. Kanske är det mitt fel; kanske är det jag som har mina bästa Mark Eitzel-stunder bakom mig och inte tvärtom. Men i jämförelse med Eitzels klassiska AMC-ögonblick är det här nog ändå extremt lättviktigt.

Jag plockar fram mina gamla American Music Club-plattor och rör vid omslagen. Herregud! Sviten »Engine«, »California«, »United Kingdom«, »Everclear« och »Mercury« mellan 1987 och 1993 är ju nästintill oöverträffad i modern amerikansk självspäkelsemusik.

Speciellt »Mercury« från 1993 är det storslagna mästerverket. Det är den yttersta konsekvensen av att inte orka med; av att svika och bli sviken; av att ha självmordet som närmsta själsfrände. Den kvalar tveklöst in på min lista över västvärldens 100 bästa album genom tiderna.

Och dit når »Candy Ass« aldrig, hur hårt den än försöker.

/Tony Ernst