Recension
Brasher, Liz
Painted Image
(Fat Possum)

Vi fick vänta ett tag. En väntan väl värd att göra. Men nu finns Liz Brashers debutalbum ute. Ett singelspår hösten 2017 blev en bejublad EP våren 2018. Dessutom en uppvärmningsturné i bland annat Sverige med Rod Melancon för ett år sedan. Så vi visste vad vi hade att vänta.

Och precis så blev det. Eller kanske till och med ännu bättre. Med en mäktig sångröst, fylld av volym och värme, tar Liz oss med på en resa snarare mot Memphis än mot Chicago eller Detroit. Det är en kombination av bluesig popsång och retrosoulavstamp där inspirationen mer kommer från Memphis lite råare soul än Motowns lite mer melodiösa anslag.

Liz Brasher är född i North Carolina av föräldrar med rötter i Dominikanska Republiken och Italien, sjöng tidigt i den spansktalande kyrkan, bodde ett tag i Chicago, men har nu gjort Memphis till sin hemstad. Nära till klassiska inspelningsplatser som Ardent, Royal och Electraphonic Recording och ärrade kompmusiker blev en bra grogrund att arbeta vidare från. Inspirationen och hjälpen fanns nära till hands. Vilket vi snabbt blir varse.

För inledande ”Blood Of The Lamb” är ett mycket vackert och kraftfullt soulstycke med en intro av bas, blås, gitarr och keyboards som bränner väg för Liz mörkt beslöjade röst. En härlig inledning som sätter ett starkt avtryck. Al Gamble från The Bo-Keys vet hur retrosoul ska göras. Det vet Scott Bomar också när lägg ut sina distade gitarrtoner i riffet till den lite mer funked up ”Body Of Mine”. Men Liz kan själv också. Spelar både gitarr och keyboards på en del av spåren.

Sedan följer ett par spår som är lite popigare, lite mer melodiösa, lite mer ”Dusty In Memphis” eller Adele popigt fram till en ballad i ”Cold Baby” med ett fint stråkarrangemang, som också bär spår av Otis Redding. Bara för att öka takten och det souliga anslaget i gospelfyllda ”Living Water”, som mycket väl kunde varit hämtad från Sam and Dave´s song book.

Liz Brasher beskriver själv sin musik som en kombination av garagerock möter Deltablues som möter southern soul. Inspiration från Detroit Cobras, Pop Staples och The Ventures. Egentligen inte så intresserad av att kategorisera sin musik.

Spelar ingen roll. För det är en fin debut från en sångerska med en röst som kommer att bära långt, med ett sinne för musik som kan skapa glädje många år framöver. Därför är det lite synd att titelspåret ”Painted Image”, som är det minst intressanta och kom att avsluta albumet. Ett bättre slut än så kunde vi fått att bära med oss. Därför väljer jag att hoppa till spår ett igen. Det är den Liz Brasher man vill ha med sig när man går.

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify