Recension
Kjellvander, Christian
Faya
(Startracks/V2)

Det vilar något spöklikt över »Faya«. En förlorad kärlek? Ett svek? Ett gulnat minne? Något har hänt som varken får förklaring eller förlåtelse, blott en beskrivning som hela tiden cirklar runt kärnan. Texterna är komplexa och svåranalyserade; det delges inga enkla lösningar. Vad vill han ha sagt? Jag vet inte. Men jag återkommer hela tiden till skivan; spelar på nytt för att om möjligt förstå.

Jag inser efter en packe genomlyssningar att här ligger svåra känslor för en misslyckad fadersrelation begraven. Avslutande ”Union Lake” är kanske den låt på plattan som är enklast att tyda. Jag kan relatera. »Faya« är ingen enkel skiva att ta till sig. Men det ska den inte heller vara; all konst är lidande.

Är jag rätt man att ge mig på »Faya«? Jag är ju ingen Kjellvander-stalker, precis. Jag köpte första Loosegoats-EP:n när den kom – »Small Lesbian Baseball Players« (1995) – spelade relativt ofta i början och tyckte att den hade klara Dinosaur Jr-kvaliteter. Sen var jag på andra äventyr ett tag. Nästa stopp var 2002, då »Songs From A Two-Room Chapel« kom. Den ville bli köpt, något drog mig in kantänka, och det är fortfarande en liten juvel: glimmande och dyrbar. Men däremellan har jag missat en massa musik, det förstår jag.

Christian Kjellvander har en del fördelar gentemot andra svennar som plinkar gitarr och sjunger den svunna kärlekens lov på bruten engelska. De viktigaste är: hans hemtamhet i engelskan, som ju är hans egentliga förstaspråk, hans djupa, fylliga, jag skulle vilja säga mogna röst, och så hans outtröttliga strävan efter ett eget uttryck, bortom de självklara förebilderna.

»Faya« är en stark platta; en väl sammanhållen och tematisk uppstramad enhet. De enskilda låtarna tar lite tid att sätta sig; jag tyckte nog att de gled iväg och förlorade i fokus i början. Men det är en övergripande historia som suger in en, en stark virvel som man varken kan eller vill värja sig emot.

Jag drar mig till minnes två rader av Tranströmer som på något egendomligt sätt passar in på »Faya«: ”De svåraste brotten förblir ouppklarade trots insats av många poliser. På samma sätt finns någonstans i våra liv en stor ouppklarad kärlek”.

/Tony Ernst

Lyssna på Spotify