Recension
Pistol Annies
Interstate gospel
(Sony)

Trion Pistol Annies har gjort två lysande skivor, som på olika sätt bidragit till att synliggöra nya klasserfarenheter i countrymusiken. Både musikaliskt och textmässigt har de varit välgörande frispråkiga.

Miranda Lambert var väl etablerad när trion formerades. Sedan dess har både Ashley Monroe och Angaleena Presley profilerat sig med ypperliga soloalbum, och eftersom det gått fem år sedan förra skivan med Pistol Annies var det inte utan att jag undrade om det skulle komma någon mer.

Men nu har den kommit. Ikonografiskt antyder «Interstate gospel» något nytt med ett omslag där de tre sångerskorna poserar som mänskliga dryader. Det musikaliska uttrycket har också blivit mindre utmanande, även om de rykten som omgärdat skivan om att vara crossover-feg tycks mig överdrivna.

Lyriskt anknyter också Pistol Annies till attityder som gruppen tidigare renodlat. I sånger som »Cheyenne«, »When I was his wife« och »Got my name changed back« finns inga illusioner om kärlek som varar eller oskuldens värde.

Puristerna må tycka att den instrumentala inramningen är rockig, men det är en felsyn. Pistol Annies är en del av countryns omdefinition genom stilintegration, en process som inleddes 1927. Och bluesgitarren i »Sugardaddy« är en lika tydlig stilsignal som en pedal steel och lika väl integrerad i countrymusikens formspråk.

«Interstate gospel» övertygar, och Pistol Annies är inte några dryader.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify