Recension
Mattea, Kathy
Pretty bird
(Captain Potato / Thirty Tigers)

Med skivorna »Coal« och »Calling me home« inledde Kathy Mattea en process där hon närmade sig de musikaliska uttrycken i West Virginia där hon växte upp. Den appalachiska musiken hade dock funnits i hennes musik hela tiden, men med Coal renodlade hon både en musikalisk strävan och en tydligare politisk medvetenhet.

Efter »Calling me home« förändrades dock Kathy Matteas röst. Hon fick svårt att träffa tonen, och hon har i intervjuer sagt att hon inte ville anpassa sig till avtagande röstresurser. I stället lärde hon sig sjunga på nytt, för att finna en ny röst: lite djupare, men lika klar som den tidigare varit.

»Pretty bird« är det första vittnesbördet om den processen. Liksom de två föregående skivorna är den avskalad, och akustiska instrument dominerar den instrumentala bilden. Låtmaterialet är valt med omsorg, från Bobbie Gentrys appalachiska novell »Ode to Billie Joe« via Jesse Winchesters »Little glass of wine« och Martha Carsons gospelpräglade »I can’t stand up alone« till en utsökt a cappella-version av Hazel Dickens »Pretty bird«.

Och det politiska engagemanget kanaliseras genom Mary Gauthiers vädjan om »Mercy now« i en polariserad och plågad tid.

Skivan understryker Kathy Matteas klass som uttolkare av andras sånger. De erfarenheter och den livssyn som kommer till uttryck blir en väl integrerad del av Kathy Matteas konstnärliga persona.

Det är också en bekräftelse på att idén om det egna materialet som bärare av den personliga upplevelsen är en romantisk fördom. Den stora utmaningen ligger kanske i att närma sig en sång på ett sådant sätt att den omisskännligen blir ens egen?

Kathy Mattea behärskar den konsten till fulländning.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify