Recension
Lynn, Loretta
Wouldn’t it be great
(Legacy/Sony)

Det har gått fjorton år sedan jag var beredd att avskriva Loretta Lynn. Då kom den katastrofala »Van Lear rose«. Den visade visserligen prov på lysande låtskrivarkonst från Loretta Lynn, men rösten bar inte och Jack Whites produktion infantiliserade ljudbilden.

Men tolv år därefter visade den följande »Full circle« att Loretta Lynn fortfarande var i god form, och hennes nya skiva »Wouldn’t it be great« är i klass med hennes skivor från 60- och 70-talen.

Loretta Lynn har skrivit alla sångerna själv, flera co-writes, förutom en traditionell sång om ond, bråd död. Kärleksmotiven står i centrum, som ofta i Loretta Lynns produktion vinklade utifrån en kvinnlig medvetenhet där maktordningen obönhörligt analyseras.

Den tonen sätts i öppningsspåret, tillika titelspåret, och hålls genom hela skivan. En nyinspelning av »Don’t come home a-drinkin’« förstärker naturligtvis mönstret.

Men allt är inte militans. »I’m dying for someone to live for« och »Darkest day« är suveräna weepers i traditionell stil.

Loretta Lynns röst är i stort obruten, även om hon med 86-åringens rätt inte hittar de högsta tonerna. Den instrumentala inramningen är klassisk med klockren steel (Robby Turner, Lloyd Green, Paul Franklin), dobro (Turner)och fiddle (Laura Weber Cash). Men den ger också plats för cello i ett snyggt arrangemang.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify