Recension
Sheppard, Andrew
Steady Your Aim
(Wood River)

Oftare än man egentligen tänker på det, dyker det upp artister, låtar, historier, inspelningar och utgivningar som fångas upp och hamnar i vårt musikminne. Ibland en kort tid och ibland en längre tid. Ibland för att de efter första lyssningen inte var så intressanta eller ens tilltalande. Ibland stannar intresset över flera genomlyssningar. Och ibland över oceaner av år.

Hur det ska gå för Andrew Sheppard är svårt att säga. Han är i alla fall en artist som skriver låtar med historier, spelar in dem och ger ut dem. Och, inte minst, får mig att lyssna flera gånger. Tidigare i år kom hans andra album ”Steady Your Aim”.

Annars är Andrew Sheppard en av dessa många singer-songwriters som under ett antal år har prövat lyckan inom musikbranschen. Med blandat resultat. Det hela startade 2008 när han bildade bandet The Gypsy River Haunts och gav det chansen i fyra år. Bandet upplöstes och Andrew drog ut på inspirationsfärd runt landet. Efter några tusen mil hamnade han till slut i sin gamla hemstat Idaho. 2015 resulterade det fortsatta musicerandet i en debutplatta, ”Far From Here”.

Inledningsspåret på uppföljaren ”Steady Your Aim” är ”Take A Walk With Me”, med sin folksångskänsla, och som handlar om att samla ihop sig i Los Angeles och bege sig till hemtrakterna i bergen. Titelspåret ”Steady Your Aim” handlar om fortsättning med musiken som huvudämne i livet. Mer grov blueskänsla i drinkingsången ”Lies A Cheap As Whiskey” och klassisk rock ´n´ roll i ”Here At The Bottom”. ”Travel Light And Carry On” bär på en country noir-känsla och avslutande ”Further Away” visar att Andrew klarar sig bra med bara sin akustiska gitarr. Bäst är ändå den cellofyllda med dova toner ”Standing Tall” som beskriver tuffa tider och är en hyllning till honom som slet för sitt leverne.

Outlaw country med Eagleslika gitarrer och The Bandlika orgeltoner från bandet med Wes Walsworth och Eric Loomis på gitarr, Nick Archiband på bas och piano, Joe Giotta på trummor, Smith Curry på pedal och lap steel, Chris Tuttle på orgel och wurlitzer och David Henry på cello är inte så illa. Ett band som balanserar på gränsen mellan Alt. Country och Americana. Och gör det bra.

Andrew själv pratar om plattan som ett konceptalbum, en musikalisk resa. Och visst kan man se det så, men man kan också lyssna på den som en samling av historier där och var och en har något säga för egen del. Och väl berättat dessutom.

Men låt dig inte luras av det anskrämliga skivkonvolutet. Innehållet är betydligt bättre än så.

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify