Recension
Nelson, Willie
My way
(Legacy/Sony)

Mindre än ett halvår efter den ypperliga »Last man standing« och blott halvtannat år efter »God’s problem child« ger Willie Nelson ut ännu en suverän skiva. Som titeln »My way« antyder är det en skiva ägnad sånger förknippade med Frank Sinatra.

Jag har annars inte varit helt förtjust när Willie Nelson närmat sig »The Great American songbook«, men den nya skivan är klockren och, vilket knappast behöver tilläggas, oändligt mycket bättre än Bob Dylans försök i genren.

Jag fångas redan av introt i inledningsspåret »Fly me to the moon«. Lätt gung och några perfekt placerade, sordinerade trumpettoner. Willie Nelson sjunger med fin känsla för det grundläggande svänget, och melodisolot på gitarren mot blåssektionen i bakgrund sätter en ton som hålls genom hela skivan: svängig, smakfull, personlig.

Willie Nelson har valt ett antal sånger som passar hans röst och temperament. Han tolkar dem lågmält, rentav innerligt. Han litar på melodier och texter och behöver inte dramatisera dem. Genomgående framför han sångerna i småbandsformat, även om en del spår är orkestrerade. Allra bäst blir det i det melankoliska registret, som i »One for my baby (and one more for the road)«.

Arrangemangen balanserar mellan klassisk populärmusik och country. Mickey Raphaels munspel och Paul Franklins steel, liksom naturligtvis Willie Nelsons Trigger, dyker upp som en påminnelse om att musiken måste förankras i countrymyllan.

Vad jag önskar härnäst? Att Willie Nelson fortsätter på det här spåret och spelar in Frank Sinatras melankoliska mood albums »In the wee small hours« och »No one cares« rakt av. Han kan göra det his way, och det kan bli hur bra som helst.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify