Recension
Jonas, Karen
Butter
(www.karenjonasmusic.com)

Som om det inte räckte med att Karen Jonas två tidigare skivor »Oklahoma Lottery« och »Country Songs« var lysande, hennes nya »Butter« är ännu bättre. Den här gången får vi en bredare ljudbild. Det börjar redan i öppningsspåret »Yellow Brick Road« med fläskiga orgelackord. Sedan drar flera spår åt den klassiska jazzen.

Western swingen har funnits som en impuls i Karen Jonas musik, inte minst genom husgitarristen Tim Bray, men nu kryddas uttrycket även med släpiga blåsarrangemang av New Orleans-snitt, som i titelspåret och »Oh Icarus«, där trumpetaren Zachary Smith står ut med elegant sordinerade toner. I »Butter«, liksom i den luttrade »Gospel of the Road« hör vi dessutom Tim Bray bygga upp klockrena bluessolon. Även i andra låtar excellerar han på ett sätt som går bortom den suveräna honky tonk- och western swing-gitarr vi förknippar med honom sedan tidigare.

Men countrygrunden är likväl stadig (minns att Louis Armstrong kompade Jimmie Rodgers och att Merle Haggard spelade in en suverän liveskiva baserad på den klassiska jazzens uttrycksformer), både i de starka melodierna och lyriken som fint varierar countryns klassiska motiv, som kärlekssveken och livet på vägen. Och naturligtvis i Karen Jonas känsloladdade sång.

Men Karen Jonas ger också, precis som mer mainstreambaserade sångerskor som Kacey Musgraves, Angaleena Presley och Ashley Monroe, plats för frispråkigare tolkningar av de klassiska motiven:

»Don’t try to bullshit me darling
Don’t pretend like I don’t know
Don’t try to bullshit me darling
This ain’t mama’s first rodeo”

Refrängens avslutande rad öppnar för friare tolkningar.

Och sällan har jag hört ett så övertygande samspel mellan sång, trumpet och melodispel på gitarren som i »Oh Icarus«.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify