| |||||||
Recension
Peters, Gretchen
Dancing with the beast
(Scarlet Letter Records)
När New York-födde, Boulder-uppvuxne, Nashville-baserade sångerskan och låtskrivaren Gretchen Peters släpper ny skiva är det bästa att lyssna. Förra plattan Blackbirds tog hem en rad priser och hade ett par högklassiga gäster som Jason Isbell, Jerry Douglas och Will Kimbrough. Men det är främst för Peters nära berättande och starka röst som hon är en av country- och americana-scenens mest respekterade sedan tjugo år tillbaka. Nya Dancing with the beast är inget undantag även om nya skivan är ett par nyanser mörkare än förra skivan. I en intervju med The Tennessean berättar hon om ett år fylld av sin mors och flera näras vänners död och sedan kom presidentvalet. En olycka kommer sällan ensam: livet i Trump-staten gestaltas i Lowlands med de små vardagsnoteringar, dekaler på stötdämpare som tar hoppet ur medmänniskorna, ”I don’t know nobody feeling hopful, I don’t know a soul who is sleeping well”, sjunger berättaren och stänger dörren om sig om kvällarna. Gretchen Peters politiska gestaltas på huden och strax under, elegant, subtilt och smärtsamt i samma enkla handgrepp.
Gretchen Peters porträtt av människor och främst kvinnor i olika skeden av livet är direkta på ett sätt som bara de allra bästa lyckas med. Arguing with ghost känns om en dagboksanteckning fullt i linje med Springsteens sätt att sjunga ur första person i Nebraska och delar av River-plattan. Allt är inte full pott, vissa låtar störs av något överarbetat 90-tals arr men här finns tillräckligt med starka sånger för att Dancing with the beast ska nomineras till ett av årets starkaste. Truckstop Angel som ett stilla, tungt slag i magen och Say Grace om den hemlösa kvinnan vid busstationen: ”Our lady of the bus depot is holding forth tonight”.
För alla som fallit för Margo Price och Angaleena Presleys starka berättande är Gretchen Peters en helt egen röst som spelat i högsta ligan länge. Med skivor som Dancing with the beast lär hon hålla sig kvar där.
/Magnus östnäs