Recension
Slim Loris
Wild & Untamed EP
(Slim Loris)

Oblivious to the world outside
high above the echoes of our street
in our hideaway beneath black sheets
Tucked away in temporary peace


Vad förkroppsligar bäst den svenska melankolin? Är det de snygga reklambilderna för regnkapporna från Stutterheim? Eller en polisfilm noir med dysfunktionella snutar som super för mycket och är ensammast i världen?

Eller är det stockholmsbandet Slim Loris, som fått oss att vilja gråta och dansa samtidigt, ändå sedan de släppte första plattan ”Down to earth” 2011?

När Huffington Post beskriver bandet undrar de hur det ens är möjligt för svensk musik att låta så sorgsen: Vi har det ju så bra? Tidningen kommer fram till att det måste vara mörkret, snön och kylan som gör det. Och att vi, i välfärdslandet, kanske har för mycket tid att känna efter…
Det material Slim Loris nu släpper på sin nya EP passar hursomhelst utmärkt att lyssna till när vi svenskar nu yrvaket kravlar oss ut i försommarsolen och kisar med våra bleka ansikten och alla våra tillkortakommanden mot det obarmhärtiga ljuset. EP:n heter ”Wild & Untamed” och med bandets vanliga glimt i ögat pryds omslaget av en söt hund med stora mörka ögon: Inte särskilt vild och otämjd, alltså.

Men oemotståndlig.

De senaste albumen ”Future Echoes and Past Replays (2013) och ”Love and Fear” (2015) fick fina recensioner, och det är roligt att se att det nya materialet står sig utmärkt.

På ”Wild & Untamed” har de skruvat sin snygga, svenska svärta några varv till. Slim Loris är precis som en regnkappa från Stutterheim: de är enkla och mondäna, anspråkslösa och superlyxiga samtidigt. Men det är inte bara dystert på nya EP:n. Det är inte så att Slim Loris blivit uppsluppna. Men på spåret ”Burning Elephant” låter sångaren Mattias Cederstam (nästan) glad, och ”California” låter oss drömma om en saltstänkt amerikansk västkust i technicolor. Här sjunger för övrigt gitarristen Leon Lindström. Låt honom göra det i fler låtar, nästa gång!

Efter några genomlyssningar av ”Wild & Untamd” går tankarna går till Crosby, Stills, Nash (& Young). Det är inte bara Cederstams och Lindströms röster och deras bas och gitarr som gör det möjligt, utan lika mycket Per Ruskträsk Johanssons gåshuds-sax, Jonas Ellenbergs grymt tajta trummor, och Robert Barrefelts snygga gitarrer. Pecka Hammarstedts multi-instrumentalism blir pricken över i, men så är det också han som producerat denna rökare i krysset.

Missa inte heller deras nya video (kan ses på Youtube). Den heter Hideaway, snyggt filmad i ett rum inrett som en korsning mellan tonårsrummen i ”Stranger things” och en reklamfilm av Roy Andersson. Till supersnyggt blås (inklusive solo) av Johansson och till Cederstams alltid lika hjärtskärande sång, ser vi omväxlande en pojke och en man dansa. Samma person? Hyfsat nöjd, men ensam, förstås. Låten växer till en gladledsen rockballad om en tillflyktsort och ett gömställe – men där Hon verkar fattas i videon. I texten däremot, finns Hon äntligen där: Her words bring cure to my disease /Feeds my head with what it needs.

Pojkmännen som kommer till tals i Slim Loris texter är så långt från unkna Kulturprofiler och mansgrisar i de fina salongerna man kan komma. I Slim Loris värld görs det klart att de damer som uppvaktas skulle bli respekterade och burna som den sista droppen vatten, – om de sa ja. I det soundtrack Slim Loris skapar till våra liv i snöglopp och trångboddhet må hjälten vara bakfull och ha en ful keps bakåfram. Han har solen i ögonen och spilld mjölk överallt. Men han kokar gärna makaronerna, stämmer gitarren och bjuder upp till dans i köket. Och när han blinkar åt en glömmer man makaronerna som ramlat på golvet och fastnat i strumporna: ”…like the sad, vulnerable nocturnal primate with the large brown eyes – the slender loris”, som Huffington Post så kärleksfullt skriver.

Slim Loris beskriver sig som ett indie-pop-rock-band inspirerat av americana. Men är det något band som kan göra begreppet Scandicana rättvisa, så är det Slim Loris. Deras sound är fortfarande vemodigt, men det finns sprickor där ljuset tar sig in. Kanske har vi skuggorna bakom oss, trots allt.

/Anna Carlstedt

Lyssna på Spotify