Recension
Shook, Sarah & The Disarmers
Years
(Bloodshot Records)

När Bloodshot Records 2017 återutgav Sarah Shook and the Disarmers platta som spelades in 2015 var det som om att få grus i skorna. Irriterande och påträngande, skavande och något som inte gick att ignorera. Punkig americana med slängar av honky tonk och country. Aggressivt knuffade Sarah lyssnarna framåt med sånger som hon samlat ihop under ett minst sagt brokigt liv. Där fanns inte skuggan av beklagande, bara ett par hårt och intensivt stirrande ögon var de än dök upp. ”Tro mig, jag vet”: sa de.

Om debuten ”Sidelong” skakade om i både kropp och själ, så drabbar ”Years” mer själ än kropp. Det har vuxit fram en stabilitet och trygghet ur det mer bångstyrigt ettriga i föregångaren. Här finns melodier som så perfekt lyfter den stämning som sångerna är tänkta att skapa. De öppnar dörrar och inbjuder till att lyssna på sånger som bär ett mörkt och sorgset drag av alldagliga konflikter, depressioner och alkoholism. Det är inte alls säkert att det finns en ”badass woman” bakom den tunna kropp som sägs kunna spela grabbarna av scenen och sedan supa dem under bordet. För i skuggan av dessa texter och denna bild lever ett känslosamt och uppriktigt liv, baserat på erfarenheter från de senaste femton årens kringflackande leverne.

Sarah Shook växte upp i ett fundamentalistiskt kristet hem i Rochester, New York där musik inte var en del av vardagen. Detta till trots startade Sarah sitt första band The Devils 2010, som 2013 blev The Dirty Hands. Som i sin tur blev ett skivprojekt under namnet The Disarmers med bäste vännen Eric Peterson på gitarr. Eric är också den som lyckas skapa ett personligt sound och anslag som gör musiken perfekt skramlig och distinkt anpassad. Med gott understöd av John Howie, Jr. på trummor och Aaron Olivia på bas.

Trots sin uppväxt, eller tack vare, så är Sarah ateist och identifierar sig som bisexuell. Hon är politiskt aktiv i LGBT och i medborgarrättsaktioner. Tillsammans med Erika Libero fick hon 2016 Indy Arts Award för deras arbete med Safe Space-initiativet i Chapel Hill. Detta skulle kunna förleda lyssnaren att tro att Sarahs musik var politiskt tyngt och fyllt av pekpinnar. Så är inte fallet. Påminner kanske här mer om Hurray for the Riff Raff i anslaget.

Inledande ”Good As Gone” har ett wang som med ett tydligt pekfinger startar upp det som komma skall.

I’m afraid of losin’, losin’ everything to you,
My heart, my pride, the wreck inside.
Nothin’ on this jukebox ‘cept the blues.

Som följs av ”New Ways To Fail” som i sin tur sammanfattar Sarahs styrka och självinsikt.

It seems my way of livin’ don’t live up to your standards
And if you had your way I’d be some proper kind of lady
Well the door is over there, if I may speak with perfect candor
You’re welcome to walk through it at any old time that you fancy
‘Cause I need this shit like I need another hole in my head

Det som sedan följer är ett album byggt på shuffling rytmer, twangiga anslag och ett rockigt grundtema med personligt beskrivna dag-till-dag-upplevelser. Till och med när det drar ner till en ballad som ”Heartache In Hell” är det fatalisten som talar.

Sarah Shook är definitivt ett nytt och intressant namn bland de unga americanaartisterna. Hennes andra album med The Disarmers visar det med all önskvärd tydlighet.

Sarah och band kommer på en månadslång Skandinavientrurné med start i mitten av maj. Så är det någon artist man inte ska missa i år, så är det Sarah Shook and the Disarmers. Kolla på www.rootsymusic.se för hitta en spelning nära dig.

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify