Recension
Muldaur, Maria
Sweet Lovin´ Ol´ Soul
(Stony Plain)

Blues handlar mycket om kemi, och här stämmer den perfekt. Mellan tvillinggitarristerna Del Reys och Steve James sparsmakat eleganta komp och Marias hesa, sensuella röst, mellan Maria och gästerna Taj Mahal, unge bluesmannen Alvin Youngblood Hart, 91-årige pianolegenden Pinetop Perkins, jämnåriga bluesmaman Tracy Nelson och gamle kompisen Fritz Richmond från Jim Kweskins Jug Band. Det är akustiskt, med piano, gitarrer, banjo, mandolin, fiol, nåt enstaka blåsinstrument och det är vackert, kraftfullt och befriande osentimentalt på samma gång.

Faktum är att jag tror aldrig jag hört Maria sjunga med en sån självklarhet sen 60-talsplattorna med Jim Kweskin. Då övertalades hon att inte sjunga in Bessie Smiths ”Empty Bed Blues”, som hon gör här med förkrossande kraft och erfarenhet. Den som sett hennes direkt barnsliga uppenbarelse i Dylan-dokumentären ”No Direction Home” förstår varför…

/Christer Olsson