Recension
Almqvist, Andi
Can´t Stop Laughing
(Rootsy.nu)

Det är inte så lätt att sätta en etikett på Andi Almqvists musik.

Den bygger på olika delar americana, som sammantagna gör den till något eget och nära nog unikt. Med två utmärkta musiker, Jon Eriksson på olika sorters gitarrer inklusive lap steel, och Conny Städe på trummor med tillbehör, skapar han en rå, intensiv, bredkäftad och ibland nästan aggressiv ljudbild, stärkt av hans eget gitarrspel och hans fylliga, ibland hesa och hela tiden frappanta röst. Kombinationen av alltsammans slamrar, ekar, väser och svider medan låtarna ångar fram på slingriga vägar, med en och annan glidtur på fyrfilig motorväg. Det låter inte som något annat, det låter som Andi Almqvist och hans låtar helt enkelt. Och det är lysande helt igenom, det är magnifikt från början till slut.

Vi, som har sett honom på små klubbscener några gånger, är inte överraskade. Vi har hört låtarna och känt oss omslutna av dem och åtminstone jag själv har undrat om detta går att framställa i en studio, så att musiken känns lika kroppslig och substantiell på en kall CD som i verkligheten. Nu vet jag att det gick. På något sätt har musikens alla olika fragment fångats av studiotekniken och Almqvist och hans kolleger är påtagligt närvarande när de spelar hemma i stereon.

Ibland är det oerhört vackert, som i avslutningen ”Exit Song”, där en ensam Almqvist med sin gitarr avger en kärleksförklaring. Eller som i den underliga ”Rain”, där han sätter sig vid pianot och får sällskap av Mats Bengtsson på tramporgel.

Men för det mesta är det ruffigt och färgen är genomgående svart. Ofta låter den här 35-åringen som en gammal arg och uppretad bluesgubbe, speciellt i inledningsspåret, ”Big Bad Black Dog Blues”, som handlar om demonerna i skallen efter en fylla. Andra favoriter är ”Can´t Stop Laughing”, ”Weekend Trip To Hell” och ”San Pedro Sula”.

Det finns faktiskt inga svaga spår på den här debutplattan. Det är ovanligt, nästan konstigt. När fick man senast tag i en debut-CD, där man inte ville hoppa över några utfyllnadsspår? Här kompletterar låtarna varandra hela tiden, de bygger upp varandra och de får Almqvist att framstå som en mycket mer erfaren artist än vad han egentligen är.

Jag tror att det här är en platta som man kan plocka fram om fem eller tio år och fortfarande tycka att den känns fräsch. Den har alla de kvaliteter som gör att den står över tid och rum, den är klassisk från och med nu.

/Rune Häger