Recension
Urwitz, David
Jag fick ett piano av Pär och hans bror
(Alvy Singer Records)

David Urwitz sjunde album låter som de tidigare. Det är bra. Jag vet ingen svensk låtskrivare som så ihärdigt och begåvat beskrivit stämningar av ambivalens och längtan; vad är det som händer? Hur kommer det att vara sedan? I Urwitz texter finns inga självklara svar, det lämnas över till lyssnaren att svara.

Nya albumet innehåller tio pregnanta sånger där Urwitz fortsätter att utforska och beskriva sina temata. De inledande ”Det här är det som blev” och ”Långt bort igen” är två sånger som inte lämnar lyssnaren oberörd. De har dessutom bra melodier och arrangemang som tillsammans med det vokala uttrycket harmonierar väl med texterna.

En personlig favorit är ”Titta bort” med textrader som kanske är essensen av vad David Urwitz vill berätta:

Och jag blundar och vet vad jag borde gjort
Vi stod bara tysta vi såg alltihop
Vi vågade aldrig göra nåt
Men man gör ju nånting
När man tittar bort

De flesta av låtarna är pianobaserade, ett instrument som passar bra till texter och melodier, någon enstaka gång kan man längta efter fylligare arrangemang.

Det finns visserligen en historia kring albumets titel, men jag skulle föredragit ett annat titelval. Urwitz har en vana att välja såväl låt- som albumtitlar som inte lätt fäster. Det hindrar dock inte att ”Jag fick ett piano av Pär och hans bror” säkerligen placerar sig på min årsbästa-lista. Sammantaget är det här Urwitz jämnaste album, kanske hans hittills bästa.

I jämförelse med Winnerbäck och Andersson Wij, för att nu nämna några som rör sig i samma genre, är David Urwitz avgjort mer utmanande i sitt låtskrivande, där tillvaron tillåts beskrivas i mörkare färger på paletten. Urwitz följer sin egen tradition. Det är säkert av den anledningen han ännu inte uppmärksammats på samma sätt som sina låtskrivarkollegor.

Längtan till något annat är David Urwitz arvedel.

/Lars Svensson

Lyssna på Spotify