Recension
James Hunter Six, The
Whatever It Takes
(Daptone Records)

James Hunter är kanske den engelska blues- och soulartist som genom åren har hållit högst standard på sina utgivningar. Genomgående 4 av 5 på en femgradig skala och 8 av 10 på en 10-gradig skala. Något som vem som helst skulle vara nöjd med. Men trots fina recensioner har inte något tydligt genombrott synts eller hörts. Detta trots de utmärkta plattorna. Och ”Whatever It Takes” är inget undantag. Redan före utgivningen kom det översvallande recensioner från ledande musiktidningar.

”Whatever It Takes” är James Hunters sjunde album sedan debuten 1996, och det andra på den amerikanska etiketten Daptone.

James Hunter sjunger med en röst som bottnar i soulfylld värme kryddad med personligt gumlig grovhet. En liten undanträngd falsett gör det hela unikt.

De övriga fem i The Six är Jonathan Lee trummor, Lee Badau baritonsax, Damian Hand tenorsax, Andrew Kingslow keyboards/pecussion och Jason Wilson bas. Ett gäng som genom åren har arbetat sig fram till ett koncept som nu blommar ut för fullt. Saxarna, orgeln och kantslagen på kaggen ger en musikbild som är som gjord för James röst att arbeta mot, och med.

”Whatever It Takes” låter mycket som tidigare James Hunter album. Det betyder att göra gammalt nytt igen, men värme, intensitet och riktigt bra arrangemang. Kraftfullt växlar de mellan stämningar och musikaliska rörelser. En ledsam blues inger hopp. Nu är det inte så mycket blues här, snarare lätt, svängig soul och R & B. En av de bästa låtarna är den gospelfyllda bluesen ”How Long”. Ett skönt akustiskt gitarrspel och en kör skapar ett lyft. Himmelskt.

Fast då och då blixtrar gitarren till och sätter sig på tvären. Inte minst i instrumentallåten ”Blisters” där gitarren drar iväg över ett Green Onionliks komp. Och för att avsluta den snabbare ”Don´t Let Pride Take You For A Ride”
Rumba och rocksteady blandas i inledande ”Don´t Want To Be Without You” och titelspåret ”Whatever It Takes” skulle kunna vara en sammanslagning av The Impressions och Sam Cooke. ”I Got Eyes” är lite snabbare och en favorit på vilket dansgolv som helst. ”Should ´ve Spoke Up” är vackert, ömsint svävande i både toner och ord.

”It Was Gonna Be You” är en hyllning från James till sin nya hustru. Vackert och kärleksfullt. En värdig avslutare på ett starkt album.

Så järnvägsarbetaren Neil Huntsman har gått en lång väg, men nu på Daptone ser det ut som om en större del av världen har fått upp ögonen för den duktige engelske blues-, soul- och R & B-artisten.

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify