 |
| ||||||
 |
Recension
Childers, Tyler
Purgatory
(Hickman Holler/Thirty Tigers)
Margo Price, Whitney Rose, Courtney Marie Andrews, Jaime Wyatt, Brent Cobb, Sam Outlaw, Cale Tyson är några av de unga, intressanta och lyssningsvärda americana-artister som har fått sitt genombrott den senaste tiden. Och här kommer ytterligare en – Tyler Childers. Som dessutom kommer på Sverigebesök i januari 2018.
Sångtexterna utspelar sig i jag-form. Men vilket jag det gäller blir inte så tydligt. Är det jag som i jag eller är det jag som i jag berättat av någon annan person men återberättat av Tyler. Han får sina sånger att stå fram som autentiska bilder i historierna. Han fångar detaljer och sätter dem i ett sammanhang som i sina olika musikaliska uttryck framstår som både välkända och unika.
Men är det så att Tyler Childers söker en plats i skärselden för att han vet att han inte kan ändra sin livsstil där turnerandet förutom musiken innehåller, narkotika, alkohol, tobak och kvinnor i en oändlig ständigt återkommande ström. Demonerna levereras trots allt i en relativt lätt och öppenhjärtlig form. Samtidigt finns här en råhet och kraft som blir personlig och uttrycksfull.
Under de senaste sju åren har Tyler Childers spelat sig ut i cirklar från sin hemort i Lawrence County, Kentucky och slipat på sina sånger så att de nu har nått sin fulländning. Här finns americana som har känsla av både Guy Clark och Turnpike Troubadours, bluesgrass och honky tonk som knyter samman Kentucky och Texas, mördarballader och southern rock.
Och ”Purgatory” avslutas sedan med en kärleksballad, ”Lady May”, som skulle kunna vara tillägnad Tyler fru Senora May, för så vacker är den.
Till skillnad från det föregående albumet där Tyler spelade själv med sin gitarr har han här hjälp av en handfull av de främsta studiomusiker som Nashville kan uppbringa, vilket också gör att den musikaliska bas som Tyler har skapat ger en utblomning som är synnerligen stark. Imponerande stark måste man nog säga. För här har vi Stuart Duncan på fiol, Michael J. Henderson på gitarr, Michael Bob på bas, Charlie Cushman på banjo, Russ Pahl på steelgitarr och Miles Miller på trummor. Inte illa.
En annan kentuckyson, Sturgill Simpson, har producerat med hjälp av David Ferguson. Med tanke på dessa båda herrars förmåga att forma musik så kan man nog inte bortse från deras inflytande på Tyler Childers ”Purgatory”.
Så missa inte Tyler Childers på Twang i Stockholm och Folk & Rock i Malmö 19 och 20 januari och se en stjärna födas.
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.