Recension
Morrison, Van
Versatile
(Exile)

Hör två takter av »Left my heart in San Franscisco« och inser två saker: hur innerligt jag saknat Van Morrison och hans närmast oförskämt nonchalanta närvaro och två: att Elvis Costello aldrig har varit i närheten av den evigheten. Annars inleds Van Morrisons mångfacetterade album »Versatile« med egna »Broken record«, en stabil shuffle som irrar kring i klassiska swingmarker på känt Van-manér. Sen blir det en rad Sinatra-örhängen, tryfferad med Chet Bakers »Let’s get lost« - jaja det är Jimmy McHugh och Frank Loesser som skrivit.

Van ligger närmare en traderad tradition än Dylan som med de tre senaste skivorna gått all-in för Ol’ blue eyes repertoir av The American songbook. Det här halvklädda storbands-stället har alltid klätt The Man och det bär frukt i ett par tolkningar av egna original som en svängig Basie-version av »Start All Over Again« från »Enlightment«-skivan och »I forgot that love existed« från »Poetic champions compose« där han blåser altsax på sitt eget vis.

»Versatile« kommer inte att få ynglingar att irra vakna genom städer nattetid men det är ju heller inte meningen, komna i den här högre åldern. Van Morrison avslutar stilenligt med Gershwins »They can’t take that away from me«. Nej, ingen kan överhuvudtaget ta något från den här 72-åringen så oöverträffat fylld av caledonian soul. Den här gången skjuter han från höften, men vad gör det när han träffar rätt.

/Magnus Östnäs

Lyssna på Spotify