Recension
Raitt, Bonnie
Souls Alike
(Capitol)

Ingen i rockvärlden har så omisskännlig klass som Bonnie Raitt. Hon har aldrig gjort en dålig inspelning; låt vara att jag i ungdomligt oförstånd tyckte att hon borde hålla sig till den akustiska bluesen. Sliden var hennes allt, hennes optimala uttrycksmedel. Det var mer än trettio år sedan. Nu njuter jag obetingat av allt Bonnie Raitt gör.
Även under den mörka perioden, när hon enligt egen utsago var så full att hon inte ens minns att hon var i studion, var Bonnie Raitts musik omutligt meningsfull.

Vilken musikalisk form hon än väljer visar hon också sin klass: en mjukare singer/songwriter-rock, råbarkad blues, country eller mer mainstreambetonad rockmusik. Hon väljer sina sånger med omsorg och plockar fram det bästa ur dem, med sin kattlikt smygande småråa sång och sitt glimrande slidespel.

Så också på nya albumet »Souls Alike«. Jag har lyssnat på det i bortåt en månad. Favoriterna skiftar, från den fint småfunkigt melodiösa »Love on One Condition« via den gospelimpregnerade »God Was in the Water« med läckra wah wah-effekter till den skimrande sårbarheten i »So Close«, där Bonnie Raitt skalat ner uttrycket till det minimala: reducerad sång, sparsmakat fokuserade slidelicks, snygga funkrytmer. Eller den mer mainstreambetonade rocklåten »Unnecessarily Mercenary« av Jon Cleary där Bonnie Raitts röst bäddas in i plonkigt komp, medan sliden lösgör sig i ett passionerat solo.

I allt visar Bonnie Raitt sin orubbliga smak, sin omutliga integritet och suveräna stilkänsla. Det är utsökt musik.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify