Recension
Andreas Hourdakis Trio
Señor
(Brus & knaster)

De senaste generationernas jazzmusiker har inte haft ett lika fruktbart förhållande till sin tids populärmusik som jazzmodernismens pionjärer hade. Trots att Joshua Redman spelat in någon Dylanlåt, Django Bates gjort en fin Sgt Pepper-hyllning, Dianne Reeves tolkat Cohen och hjälpligt räddat Cat Stevens från honom själv och Cassandra Wilson gjort utsökta tolkningar av deltablues, country och »Take the Last Train to Clarksville« är det som om de klassiska musikalerna och Tin Pan Alley försåg musikerna med intelligentare material än vår tids pop- och rockmusiker.

Men det här inte någon naturlag, inte heller en social lag om vi ska upprätthålla den positivistiska samhällsvetenskapens övertro på sina egna förklaringsmodeller. Även pop- och rockmusiken måste kunna ge material för jazzmusiker. När jag lyssnar på det nya albumet med gitarristen Andreas Hourdakis stärks jag i den övertygelsen. Skivan heter »Señor« och har fått sin titel efter Bob Dylans sång »Señor (Tales of Yankee Power)«. Det handlar alltså om Dylan i jazztappning, och i instrumental sådan. När jag först skivan i min hand förvånades jag dock av valet av material. »My Back Pages«, »Lay Lady Lay« och »Political World« (som får en snygg funkinramning) tycktes självklara, men »The Lonesome Death of Hattie Carroll«?

Men även den fungerar utmärkt. Andreas Hourdakis och hans medmusiker (Martin Höper på akustisk bas, Ola Hultgren på trummor och slagverk och Daniel Karlsson som gästar på piano i »My Back Pages«) tar fasta på melodier som i några fall visar sig vara starkare än åtminstone jag trodde, och de improviserar med oerhörd lyhördhet: både för materialet och för varandras infall.

Det här är den andra skivan som Andreas Hourdakis Trio ger ut, och den bekräftar intrycket av Hourdakis som en nyanserad gitarrist med ett rikt register, osviklig stilkänsla och fin tajming. Och hans medmusiker ger precis så mycket stöd som behövs; de bidrar nästan lika mycket till den mångskiftande ljudbilden genom vad de inte spelar som genom vad de spelar.

En hel skiva med Dylanmelodier framförda instrumentalt? Jodå, det fungerar perfekt. »Señor« ges ut digitalt och i lp-format.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify