Recension
Nickel Creek
Why Should the Fire Die?
(Sugar Hill)

För fem år sedan framträdde Nickel Creek som en renodlad bluegrassgrupp. Två syskonpar, fyra underbarn: det passade den amerikanska marknaden perfekt. Nickel Creek blev det mest säljande bluegrassnamnet utanför bluegrassmarknaden efter Alison Krauss, som för övrigt producerade gruppens obetitlade debutskiva.

Men musiken har förändrats. Bluegrassgruppen har blivit mainstream. Det är den misstänkliggörande beskrivningen. Kommersiella framgångar ställer krav. Därför drar Nickel Creek åt Eagles med omisskännliga västkustharmonier, men deras musik rymmer också en del närmast psykedeliska ljudförvrängningar och andra effekter.

Som sagt, det är den misstänliggörande beskrivningen. Man skulle även kunna säga att bluegrassens formspråk blev de unga för trångt. När Nickel Creek gjorde sin första skiva var Chris Thile redan en etablerad mandolinvirtuos, med några lysande soloskivor, den första inspelad när han var tolv. Men liksom Alison Krauss även gillade Lynyrd Skynyrd och Bad Company i barndomen, var Chris Thile en skicklig baseballspelare. Bluegrassen är inte en naturlag, möjligen en social lag, men sådana skall stundom övervinnas. Kanske handlar det bara om ett naturligt steg, en vilja att vidga de musikaliska ramarna.

Nickel Creeks nya skiva »Why Should the Fire Die?« rymmer också flera renodlade bluegrasslåtar, till exempel en fin breakdown »Scotch & Chocolate«. Den börjar eftertänksamt, men uttrycket intensifieras. Sara Watkins suveräna fiol, Thiles fingerfärdiga löpningar på mandolinen och Sean Watkins flat picking förenas i en hastighetsuppvisning av klassisk bluegrasskaraktär.

Även en låt som »Stumptown« fogas in i bluegrassramen. Ännu en gång handlar det om ett mästerligt duett- och duellspel mellan Chris Thile och Sara Watkins. De instrumentalerna är också mina favoriter på skivan.

Men mitt perspektiv är kanske alltför begränsat. I en sång som »Anthony« skapar Sara Watkins ljudförvrängda röst och det reducerade kompet en minimalistisk kvalitet av säregen uttryckskraft. Och när Nickel Creek närmar sig ett burkigt sextiotalssound, om än i bluegrassram, i »Best of Luck« skapar de också en meningsfull syntes av skilda former.

Och meningsfull är deras musik mest hela tiden, i vilka riktningar den än rör sig. Nickel Creek vidgar ramarna av inre, artistisk nödvändighet, inte strikt kommersiell. Om det må ingen tänka illa, inte ens den mest förhärdade bluegrassentusiast. Som undertecknad.

/Magnus Eriksson