Recension
Ramirez, David
We’re not going anywhere
(Thirty Tigers/Border)

När Jason Isbells försök är fegt stelbenta och Springsteens ännu obefintliga kommer de skarpaste ansträngningarna att skärskåda Donald Trumps Amerika från de någorlunda marginalerna.

På »We're not going anywhere« motar David Ramirez fan i dörren. Det är en lika beslutsam som tungsint gest, där ett klart mer komprimerat uttryck än tidigare får artistens ståndpunkt att ljuda än mer angelägen.

Ramirez ägnar sig för all del inte åt något plakatviftande. Istället låter han det samtida förfallet speglas i dekonstruktionen av de egna inarbetade uttrycken. Albumet utvidgar rotmusiken med luftiga syntar och statiskt trummande. Det är fina utsvävningar, och ett effektivt främmandegörande av artistens tidigare ljudbild, som genljuder i den medvetet återhållna lyriken, och ger musiken tematisk stadga och klangbotten.

Den uppgivna sorgen över socialt sönderfall förflyttas här till någonting i det närmaste privat – en skuggig vilsenhet när det skakiga men alltjämt trygga förhållandet till slut kollapsar. Det låter trasigt och ledsamt, men också vackert i försiktig hoppfullhet.

Tidigare publicerad på: markandersson.wordpress.com

/Mark Andersson