Recension
Vincent, Rhonda & Daryle Singletary
American Grandstand
(Upper Management Music)

Rhonda Vincent är en av mina favoritsångerskor. Vad hon än gör håller det hög klass. De tidiga skivorna med akustisk country på Rebel, den fina gospelskivan med familjen, 90-talsskivorna på Giant där hon sökte en mer mainstreamartad form, de renodlade bluegrasskivorna på Rounder och albumen med en mer 60- och 70-talsdoftande country uppblandad med bluegrass som hon gett ut de senaste åren: och nu kommer duettskivan »American Grandstand« som Rhonda Vincent spelat in tillsammans med Daryle Singletary.

Det ligger nära till hands att jämföra med duettskivan med Gene Watson från 2011, fast den var mer renodlad i sitt uttryck. På den nya skivan tar också Rhonda Vincent och hennes duettpartner större risker med covers av sånger som spelats in av Loretta Lynn och Conway Twitty och av Tammy Wynette och George Jones och av Melba Montgomery och Jones. De förra klarar paret sig helskinnat igenom, men de senare (främst »We Must Have Been Out of Our Minds«) skäms något av att Daryle Singletary gör en del vokala vinklingar som för tankarna till Jones. I slutuppgörelsen i »Golden Ring« gör också Rhonda Vincent någon tonglidning som påminner om Tammy Wynette. Vi hör något liknande i »Slowly But surely«, som Merle Haggard spelade in med Bonnie Owens, där Daryle Singletary fraserar som Haggard. Vi kan se det som en diskret hommage, men det är mindre lyckat i sånger som så starkt förknippas med sina tidigare uttolkare.

I Osborne Brothers »Up This Hill and Down« tar sig Rhonda Vincent och Daryle Singletary större friheter. De framför den som en stilren bluegrassduett, men det instrumentala drar åt andra håll när Brent Burkes glimrande dobrolicks banar väg för ett kort pianosolo av Michael Rojas och Redd Volkaerts (vars namn tyvärr skrivs fel på omslaget) fräcka elgitarr.

Skivan rymmer dock inte bara covers. Rhonda Vincent har skrivit titelspåret som ger en fin vinkling av det gamla uppbrottstemat. Det är en sång som kan få samma klassikerstatus som skivans övriga duetter har i sina originalversioner.

Jag har nämnt några av musikerna. Men alla som deltar gör suveräna insatser, bland dem Stuart Duncan på fiddle, Mike Johnson på steel och Bryan Sutton på akustisk gitarr.

/Magnus Eriksson