Recension
Colter, Jessi
The Psalms
(Legacy/Sony)

Jessi Colter skämmer inte bort oss med kvantitet. Hennes förra skiva kom 2006. Och då hade hon under de föregående tjugo åren bara givit ut en barnskiva.

Hennes nya skiva, »The Psalms«, har också en tillkomsthistoria som spänner över mer än tjugo år. 1995 tillbringade Lenny Kaye (författare och Patti Smiths gitarrist) en längre tid i Jessi Colters och Waylon Jennings hem för att samla material till Waylons biografi.

En kväll satte sig Jessi vid pianot, slog upp en bibel på måfå och sjöng texter ur Psaltaren till ackord som infann sig spontant. Det gjorde ett outplånligt intryck på Kaye, som återupptog tråden tio år senare när han träffade Jessi Colter och spelade in tolv psalmer med henne. Nu ges de ut.

Och ibland räcker inte orden: makalös, utsökt, underskönt gripande. Och ändå rör vi oss bara i verbala cirklar runt albumet. Skivans storhet kan inte naglas fast i vardagliga ord. Så omtumlande är den. Där kom ett ord till, »omtumlande«.

Jessi Colter har en särpräglad röst, ren i tonträffen men också en aning grynig. Den instrumentala inramningen är helt i samklang, sträv men också högtidlig på ett rustikt och djupt värdigt sätt.

Kompet är oftast avskalat, Colters piano och Kayes gitarr och sedan varierande instrument. Al Kooper spelar Hammond i en psalm, synthesizer i en annan. Mandolin i några psalmer, ett sparsmakat stråkarrangemang, pedal steel i en psalm, en mellotron, triangel, diskreta bakgrundsröster. I psalm 45 spelar Al Kooper valthorn, och det ger en alldeles självklart seren känsla.

Och, om ni undrar, psalm 23 (»Herren är min herde«) är med på skivan, däremot inte psalm 137, »Vid Babels floder, där sutto vi och gräto«.

Men kanske ska jag försöka samla mig till ett avslutande omdöme? »Makalös«, »utsökt«, »underskönt gripande«, »omtumlande«, »högtidlig«, »värdig« och »seren« är några adjektiv jag använt.

Kanske kan de sammanfattas i ett substantiv? Ett sådant kunde vara »mästerverk«.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify