Recension
Shaver, Billy Joe
The Real Deal
(Compadre)

Egentligen behöver jag väl inte skriva så mycket om en ny skiva med Billy Joe Shaver i Rootsy-sällskapet. Jag antar att de flesta som besöker den här sidan har sin bild klar, och att den bilden är välvillig. Ni vet hur han låter, att en ny skiva med Billy Joe Shaver är lika pålitlig som den gamle trofaste kumpanen, den som alltid är beredd med ett tröstande ord, en uppmuntrande klapp på axeln och en visky eller fem, hur jävligt allt än är för honom själv.

Det var ingen tillfällighet att Billy Joe Shaver spelade predikantens förtrogne i Robert Duvalls mästerverk »The Apostle« (vi måste kunna skilja på riktiga filmer och på skräp, på Duvall och bröderna Coens kulturchauvinistiska buskis). Luttrad av livet, nyfrälst och reservationslöst självutgivande: Billy Joe Shavers roll i filmen gav också bilden av hans musik.

Och precis så bra är nya skivan »The Real Deal«. Tragedin med sonen Eddys död häromåret präglar musiken, precis som Billy Joe Shavers tidigare, dyrköpta erfarenheter. Han är hårt prövad, luttrad och försonad. Han öppnar med en ny version av »Live Forever«, tillsammans med de annars föga gloriösa Big and Rich. Men körsången sitter perfekt, inte vackert men laddat av återhållen kraft. Jonathan Yudkins fiddle och Adam Schoenfelds och Paul Worleys elgitarrer hugger sedan ut skarpa konturer i musiken.
Annars är ljudbilden mer avskalad. Billy Joe Shavers röst står i centrum, starkt framskjuten av smakfulla insatser från Lloyd Maines, gitarristerna Jerry Hollingsworth och Gabe Rhodes, och en för dagen återhållen Mark Patterson.

Och sångerna är som alltid fantastiska. De kretsar kring evgiga teman som sviken kärlek och Kristi närvaro i våra liv. Vad Billy Joe Shaver än sjunger om, gör han det med absolut trovärdighet. Han har varit där, när hans röst spricker vet vi att sorgen är äkta. Musiken speglar hela tiden ett djupt allvar, en total integritet. Allt är på riktigt. I »Livin’ A Lovin’ Lie« ger han en bild av det sorgsna, men ofrånkomliga avskedet. Rösten är nertonad, melankolisk. Då rör sig Billy Joe Shaver plötsligt upp i registret. Rösten klarar inte de tonerna, men allt blir skimrande vackert, hoppfullt trots allt. Och Lloyd Maines pedal steel understryker känsligt det paradoxala hoppet.

»Jesus Christ Is Still the King« är en tidlös gospel, så suveränt stompig och förtröstansfull. Maines gudomliga melodispel på lap steelen förhöjer uttrycket ytterligare. Lloyd Maines melodispel förgyller flera spår, allra bäst i den vemodiga kärleksmeditationen »You Ought To Be with Me When I’m Alone« och den uppsluppna »Down the Road by the Way«, med Kimmie Rhodes änglalika andrastämma som mjuk kontrapunkt till Shavers röst. Kimmie Rhodes återkommer i »West Texas Waltz« som duettpartner; det är inte Butch Hancocks sång med samma namn.

Även Nanci Griffith dyker upp som duettpartner, i den smäktande »Valentine«. Som »Bonus Track« (bonus till en icke-existerande vinlyutgåva?) får vi en fräck version av José Felicianos »Feliz Navidad«, inte så uttjatad som jag trodde. Och »Aunt Jessie’s Chicken Ranch« är ett stycke lysande, modern västernepik.

Som sagt, egentligen hade jag inte behövt skriva så mycket om skivan. Ni visste redan att Billy Joe Shavers nya album är omistligt. Som alla hans andra.

/Magnus Eriksson