Recension
Ford Stewart, Buffy
Once upon a time
(GRA Records)

I förstone är det vid en genomlyssning av Buffy Ford Stewarts nya album lätt att tro att här är en samling låtar om fred på jorden och andlighet. Det är bara till viss del rätt. ”Once upon a time” är först och främst ett album om att åter hitta glädjen efter år av personlig kamp med såväl sorg som förluster.

I förhållandet med John Stewart hade BFS en mer tillbakadragen roll, även om en stor del av Stewarts sånger säkert inspirerades av hustrun; han kallade henne angel rain. Liksom förra albumet ”Same old heart” (2013) finns här en blandning av såväl egna sånger som av maken. Saknaden beskrivs ömsint ”I remember John”.

I öppningslåten "Maybe baby” möter vi dock en tuffare BFS än vad man är van vid; ”I don´t want to be your maybe baby, I don´t want to be your once in a while. If I can´t be your forever baby. Maybe baby it´ll not be at all”, framförs i ett tempo som avviker från övriga låtar.

Det som är spännande med den här samlingen är att BFS fortsätter utveckla sina arrangemang med uteslutande olika akustiska instrument där cellon ofta har en huvudroll. Mötet med BFS ljusa sopran och de sträva cellotonerna är både originellt och genomgående lyckat. Utmärkt vokalt stöd bidrar Shana Morrison med (ja, det är Vans dotter).

En av de bästa låtarna enligt min mening är ”Black fish”, en protest mot jakten på val som med sin enkla melodi och repetativa text har förmågan att fastna ordentligt.

Valet av de fem sånger skrivna av John Stewart är utsökt och tolkningarna kongeniala.

Det är spännande att höra en person som under en livstid levt med dessa sånger så självklart sätter sin egen prägel på dem, där särskilt ”Starman” med ett pianoarrangemang bekräftar att BFS nu tagit steget fram till sin egen scen där hennes musik står i centrum samtidigt som hon förvaltar sin makes livsverk.

/Lars Svensson

Lyssna på Spotify