| |||||||
Recension
Alexander, Linsey
Two Cats
(Delmark)
För den som är intresserad av äldre elektrifierad Chicagoblues i modern tappning är Linsey Alexanders tredje album för Delmark, ”Two Cats”, ett bra alternativ. Som numera pensionär har Linsey övergått till att bli fulltidsmusiker med bas i Chicagos South Side. Som så många andra kom han en gång i tiden från södern, närmare bestämt från Holly Springs, Mississippi, men gjorde det bluesvitala Chicago till sin hemstad.
Linsey ”The Hootchie Man” Alexander har inte tillhört de mer framstående av Chicagos bluesmusiker. Inte egentligen förrän nu på senare dagar. Han är en traditionsbärare. Men en moderniserad sådan. Traditionell chicagoblues kombineras med Bobby Rush-funkig blues, R & B, och mer soulinfluerade inslag.
Sångtexterna är många gånger bluestraditionella om män och kvinnor, otrohet och svek, kärlek och obesvarad sådan, orättvisa och hämnd. Även om det är historier ur livet, en slags Flash Fiction Blues med ibland festliga punschlines, är det eländes elände som Linsey sjunger om.
De moderna inslagen handlar om nytillkomna medier som facebook och instagram, som i ”Facebook Woman” eller dagens politiska situation om den inte så taktkänslige presidenten i den mer taktfasta ”Comb Your Hair”. Samtidigt tar Linsey inspiration från förr och gör en B.B. King-pastisch i ”That Ain´t Right”.
Det är en generös mängd musik som finns med på plattan. 67 minuter. Samtidigt känns det som om några av spåren är lite av ett utfyllnadsmaterial. En smärre borttagning av spår hade gjort helheten bättre.
Musikaliskt mycket stabilt och bra komp. Inte minst Roosevelt Purifoys piano och orgel gör ett fint arbete. Blåset och Paul Hanovers munspel höjer nivån. Linsey försöker variera musiken med att blanda snabbare och långsammare låtar, med eller utan blås, kortare eller längre gitarrinslag, eller mindre taktfasta och mer melodiösa. Det hela avslutas med en rap från J. Parker.
Linsey Alexanders ”Two Cats” kommer inte riktigt upp i nivå med sina båda tidigare Delmark-album. Men utan tvekan en god bärare av det klassiska chicagobluessoundet och med en känsla för fyndiga texter. Som när han beskriver att den kvinna som övergivit honom för en annan man och tagit hans bil nu även vill ha hans gräsklippare. Så illa kan det vara.