Recension
Lundell, Ulf
Lazarus
(Rockhead/Capitol/EMI)

Fan vet om inte detta är en av Lundells bästa plattor nånsin. Och om man då betänker att jag sade ungefär samma sak om förra plattan ”Högtryck”, som kom för ett halvår sen, så är det nästintill otroligt att en 56-årig man kan hålla en så hög standard (flåt Peps) genomgående.

Men där ”Högtryck” var en slags ärke-Lundell, ett koncentrat av allt han stått för genom åren genomsyrat av en berusande livskänsla och klädd i en dräkt av klockspel, tamburiner, saxofoner, stråkar, ringande gitarrer och ärkeromantiska tonbyggen à la Springsteens gyllene år så är ”Lazarus” mörkare, råare, bluesigare, mer intellektuell än känslomässig, om man överhuvudtaget kan göra såna distinktioner.

Och på det sättet påminner den om den andre av Lundells stora förebilder Bob Dylan, närmare bestämt tiden runt ”Highway 61 Revisited” och ”Blonde On Blonde”. Det är inte bara soundet med orgel långt framme, ringande gitarrer, långa låtar och en snygg mix mellan elektriskt och akustiskt med Lundells röst långt fram i mixen som påminner om Dylans storhetstid. Liksom Dylan använder använder han sig av bluesen som en grundstruktar, en klangbotten som han sen kan göra avsteg från i riktning mot hårdare Neil Young-rock eller akustiska ballader.

Men det finns låtar här som både musikaliskt och textmässigt känns som kusiner till ”Leopard Skin Pill Box Hat”, ”Pledging My Time”, ”From A Buick Six” och ”Tombstone Blues” — lyssna bara på ”Citizen Kane Blues”, med sin snygga hopkoppling av den unge mannen med vinpavan i handen och livet framför sig och den medelålders mannen som fått ”för mycket av allting för länge, för fort” eller varför inte ”Humbucker Blues” eller ”Graham Greene Blues” (solo av Lundell!) — och tro mig, det är ingen lätt sak att variera ett blueskomp så det håller över två plattan, men Lundell och hans män klarar det som inte ens Fleetwood Mac fixade — fast de var i Chicago.

Textmässigt rör sig Lundell i samma kretsar som i sin nya bok ”Värmen”. Den långa och mäktiga ”Lazarus” handlar om de omänskliga krav vi ställer på den som ställer sig på scenen och favoriten, den tungt malande ”Hungerdepartementet” skildrar tomheten efter 30 år på scenen och suget som aldrig tar slut, ”Hett hett hett” är en sång om sensualitet, svett och sex, medan den punkiga ”FoxF” med rasande blås är en kommentar till feministernas angrepp på Lundell: ”jag vaknade en morgon/ med en swastika i pannan/ jag stod där framför spegeln/ och såg ut som en helt annan” och Alexandra Rapaport blir odödliggjord i fina Göteborgs-balladen ”Odyssevs Park Avenue”.

Och så har vi då de riktiga balladerna, den akustiska ”Tom tank”, om ett möte som kan bli nånting mer och den oemotståndligt romantiska och vackra ”Blint förälskade igen” — ännu en blivande Lundell-klassiker.

Alltså. Egentligen är det dårskap och visst finns det en eller två låtar som inte är riktigt lika starka som resten, men annars verkar Lundells kreativitet outsinlig.

/Christer Olsson

Lyssna på Spotify