Recension
State Of Mud
Östra Odensala
(Kullsta Records)

Det börjar riktigt ödesmättat i ”4-track”. Som ekande steg på väg mot något hotande. Sedan kommer rösten, en röst som likt en böneutropare frambeder besvärjelser mot en fond av filmiskt svävande toner. I låten ”Kentucky” kommer gitarren och de pipiga orgelljuden, den distade rösten som sjunger fram dystra bilder av hur det som är bra kan bli så fel ”You may say I´m a fool, you may say I´m unlucky”. Först i tredje låten ”Into the ground” får lyssnaren vila lite till ett jazzkomp på trummorna, ett souligt piano. men denna gospel visar sig snarast handla om död, om elände och om ensamhet. Efterföljande ”Random” bjuder på lite agentgitarrer i en märklig loop och rösten är lite lugnare, albumet första aningen normalare låt men med en retrotwist som Lana Del Rey kunnat mörda för. Från detta kastas man in i folkmusikaliskt doftande dragspel och en vädjan att få komma hem, få komma dit där man hör hemma när familjen är så långt borta, en svart psalm för tramporgel ,dragspel och en vilsen kyrkokör. Från detta dyker Tony Joe White upp mitt i allt med ekande gitarr, hypnotiska ljud och en bluesgungande men monoton melodi och en röst som rimmar på drinking och sinking och ylar på ett klassiskt rockvis. ”Far Away Hands” har lånat lite av melodin från klassiska ”Moon Shadow”. Rösten sjunger som en popdänga från 1970-talet och musiken vrider och vänder på ljudet för att det ändå inte ska låta som något Kaj Kindvall kunnat presentera. Och näst sist lugnar det ner sig med ”Long Grained Rain” som lånat melodi från Winnerbäcks ”Söndermarken” eller någon gammal Lobo-låt. Texten sjungs med skön berättande countrystämma och tusan vet om det inte skulle kunnat bli en hit i ett annat sammanhang. Till sist tar det mörka över igen. ”November Day” är tillbaks i död, dåligt väder och maktlöshet över tidens brutalitet.

”Östra Odensala” är namnet på en villaförort till Östersund. Dit flyttade Björn Gidlunds föräldrar en gång när de kunde uppfylla sin dröm om ett hus. Det huset har nu Björn, hans fru och tre barn tagit över. Björn Gidlunds musikaliska gärning i Jämtland spänner över flera decennier där det tog avstamp i Perssons Pack och Eldkvarn en gång, vandrade via Kent och sedan singersongwriter på både svenska och engelska. Hyllat lokalt men inget tog fart. Nu sitter Björn i sitt ljudlaboratorium i bostaden och gör lite som han vill under namne State Of Mud. Åren har spräckt karriärdrömmarna. Men samarbeten med författaren Peter Lucas Erixon, de lokala americanahjältarna i Landstrom, på vars bolag skivan släpps, och en dyrkan av originella, svarta och förvridna ljud har skapat detta andra album.

Det här är ett lo-fi album fyllt av ljud, texter och bilder som kunnat fylla flera filmer. Nu är det ett album med nio inte alltför långa låtar som slutar på runt 33 innehållsrika minuter. Med förra ”Hinterland” hyllades State Of Mud av de som hörde albumet. ”Östra Odensala” vågar tar det ännu längre. State Of Mud är värda att upptäckas av fler än de som vet vad albumet titel står för. Ett vågat album, ett album med integritet och med en mitt i all svärta ändå tydlig vilja att skapa något som ska göra våra liv lite mer uthärdliga.
(Om albumet är svårt att hitta i handeln finns det lättast att beställa via State Of Muds Facebook-sida)

/Christer B. Jarlås

Lyssna på Spotify