Recension
Romano, Daniel
Modern pressure
(New Wesst Records)

En del artister föds som farbröder, de har liksom växt färdigt och hittat sin form redan i födelseögonblicket. Kanadensaren Daniel Romano hör inte till den kategorin.

Efter folkdebuten med »Bringing it all back«-home-plattan »Workin for the music man« och nudie-plattan »Come cry with me« så anade man att något var på gång när Romano dök upp i skjorta, slips och pastell-kavaj på Debaser 2015 och levererade Tom Petty-sk powerpop, Dylans 1997 och Parsons 1973. Någon månad senare släppte han »I’ve only one time asking«, en våt dröm i kosmisk americana. Och när jag just finkalibrerat högtalarna för Romanos Parsonia stegade den 32-årige Ontario-födde Romano ut i ett nytt indie-landskap med »Mosey« vars inledande »Valery Leon« var som att plötsligt befinna sig i den där London-taxin 1966 med Dylan och Lennon och få ett par rejäla örfilar.

På nya skivan Modern pressure åker Romano vidare med Nobelpristagaren och med den för tidigt frånryckte. Liksom de legendariska taxi-åkarna citerar, lånar och uppfinner Romano på känt manér. På »Modern pressure« är det lekfullt ironiskt som hos Dylan och dödligt arrogant som hos Lennon. Det senare, Lennon-spåret, växer med nya skivans »Roya«.

Roya, how I search the holy vessel for your chamber. How I open up to any given stranger. Roya, I am only but the memory of my body.

»Modern pressure« är inspelad i en stuga i Värmland med dörren på glänt åt Big Pink - artisten själv spelar de allra flesta instrument med pålägg av bland andra Aaron Goldstein på pedal steel. Vansinnigt begåvat och oemotståndligt av en poet som presenterar sig uthälld över ett svart piano med en röd-vit t-shirt och texten: No more art!

/Magnus Östnäs

Lyssna på Spotify