Recension
Moreland, John
Big bad luv
(4AD/Playground)

”If we don’t bleed it don’t feel like a song.” sjunger John Moreland på »Old wounds«, och sammanfattar krasst den lidandets hållning som har utgjort kärnan i hans konstnärskap – fram till nu. Ty »Big bad luv« bryter med mycket av det förhärskande fatalistiska vemodet, utan att göra avkall på stort allvar.

Här snuddar Moreland vid somligt av den ystrare muskelrock som han i skiftande konstellationer skapade innan han blev en melankolins mästare. Men musiken äger inte mycket av dess underdog-perspektiv eller ungdomliga revanschlusta. Istället ser den Moreland blicka inåt, mot en mognare själ som vittnar om andra nyanser än den bottenlöst svarta i kärlek och liv.

De mer explosiva fullbandsutflykterna är förmodligen också menade att signalera ett mer uppsluppet sinnelag, men uppblandningen är inte nödvändigtvis helt lyckad. Kontrasten mellan den trubbiga rocken och artistens fortsatt utsökta balladkonst blir helt enkelt väl bjärt.

Istället är det i mer eftertänksamma stunder som Moreland äger sitt forte. »Lies I chose to believe«, »Slow down easy«, »No glory in regret« och »It don’t suit me (Like before)« är alla insiktsfulla sånger, om motståndskraft mot yttre demoner, men också mot de lögner som kan bygga en människa.

Det är självrannsakande kompositioner som måhända inte äger samma omedelbara slagkraft som på albumföregångaren, men de erbjuder istället en bredare musikalisk palett, där bandet också hittar ett mer nyansrikt samspel.

Här är »Big bad luv« luftigt målad, med Morelands röst och gitarr friskt accentuerade av piano och dobro. Det bygger rum för sånger som inte längre söker ömkan, men istället skriver sin väg ut och vidare.

/Mark Andersson

Lyssna på Spotify