Recension
Banhart, Devendra
Cripple Crow
(XL/Playground)

»Cripple Crow« är Devendra Banharts fjärde och bästa studioalbum.

Och han är lite halvskum, den gode Devendra Banhart. Svår att sätta fingret på, svår att placera i ett fack. Icke desto mindre en intressant figur. Faktiskt en seriefigursliknande kuf med en musikalisk säkerhet som vid första anblick är förvånande, men när bitarna faller på plats, är alldeles självklar. Så självklar till och med att jag känner ett uns av avundsjuka då Devendra bara är ett år äldre än undertecknad.

På sina tidigare album har Banhart haft sitt eget gitarrkomp att luta sig emot. På »Cripple Crow« är han uppbackad av ett elektriskt band med det roliga namnet Hairy Fairy. Det ger en extra, välbehövlig dimension till musiken. En extra tyngd som förstärker Banharts röst. För rösten trollbinder, fångar in lyssnaren, får varje ord att bli viktigt, välbehövligt. Och jag tror detta faktum bara handlar om något så patetiskt som sentimental melankoli. Att Devendras röst fyller ett håll som måste täppas igen, som måste fyllas med någonting. Ett tomrum som måste förseglas gentemot omvärlden.

Att någon skribent döpt genren som Banhart verkar inom och utmålas som frontfigur för till »freaky folk« är bara att glömma. Istället ekar musiken av tradition, men ändå framåtanda. Lite tillskruvade arrangemang samsas med raka, ordinära melodier. Det är och behöver inte vara svårare än att Banharts musik är folkpop för ett nytt millennium. Som en blandning av excentrisk akustisk vintagemusik och välmenande tankar om avantgardistiska experiment. Men också lek; ett slags naturligt förhållningssätt till musiken som för Banhart ter sig enkelt och alldeles av sig självt. Som om det naiva automatiskt förvandlas till magi varje gång Banharts tar ton och/eller låter sin gitarr ljuda.

Dock är »Cripple Crow« aningen tröglyssnad. Inte för att skivan på något sätt är dålig, utan mer på grund av det är 22 låtar, alla nödvändiga, som ska betas av. Det tar således tid och kraft att till fullo träda in det Banhartska universumet. Väl där är det dock en fröjd att storögt hänge sig fullständigt åt Banharts små egenheter. Som hans vibrato. Som hans finurliga texter, fyllda av nakna bekännelser liksom vardagliga tankar samt en och annan flummig rad här och där.

/Mattias Bergqvist

Lyssna på Spotify