Recension
Aldridge, Hannah
Gold Rush
(Rocksnob/Rootsy Music)

Med ”Gold Rush”, uppföljaren till den uppmärksammade och hyllade debutskivan ”Razor Wire” från 2014, befäster Hannah Aldridge sin position som en av de senaste årens absolut mest lovande nya artister och låtskrivare. Hon har undvikt alla de vanliga fällor som låtskrivare annars ofta begår inför sitt andra skivsläpp. Istället för att forcera uppföljaren har hon tagit tid på sig. Hon har också testat och finslipat flera av spåren inför livepublik under sina många turnéer. Redan när hon var i Sverige på sin första turné spelade hon t.ex. titelspåret och ”Burning Down Birmingham” från den nya skivan. Det märks. Skivan känns oerhört genomarbetad och välbalanserad. Låtarna inte bara tål upprepade genomlyssningar, de frodas, växer och avslöjar nya detaljer och betydelser efter hand. Melodierna är starka och arrangemangen blir aldrig överlastade men inte heller för likriktade. Varje låt får sin välutmejslade utformning och musikaliskt handlar det om en gitarrdominerad amerikana-rock som hämtar all sin näring från country-, soul- och bluesmyllan i den amerikanska södern.

Den lilla slagsida som den förra skivan hade mot ballader har dessutom rättats till. Utspritt på albumet bjuds vi denna gång på fyra starka uptempo-spår som t.ex. den inledande ”Aftermath”, den tunga ”I Know Too Much”, singeln ”No Heart Left Behind” och den på ytan lite lättsammare ”Love Shouldn’t Feel So Bad” där Hannah till och med tillåter sig att ta en rejäl sväng ut i Springsteen-rockens klassiska och radiovänliga marker.

Men överlag är skivan, liksom föregångaren, en mörk historia och inte minst märks detta i de långsamma spåren ”I don’t know if this is living or slow motion suicide / there is something about Christmas that makes me blur the line” sjunger Hannah i det melankoliska och ljuvliga titelspåret, en av många höjdpunkter på skivan. Det är fortfarande i ballader som denna som låtskrivandet når de högsta höjderna och albumet är fyllt av denna typ av minnesvärda och talande strofer. Låtarna är inte så mycket berättelser utan mer välskissade ögonblicksbilder och fragment ur ett liv som ständigt tycks vara på väg in en farofylld återvändsgränd. I såväl de bluerockiga ”Dark Hearted Woman” och ”Lace” som i de stillsammare spåren ”The Irony Of Love” och Living On Lonely” präglas stämningen av svårmod, självdestruktivitet och ensamhet. Vi får hoppas att allt inte är så självupplevt som det kan verka. Oavsett vilket är detta ett pärlband av starka sånger där Hannah Aldridges allra största tillgång – den fantastiskt sensuella, starka och soulfyllda rösten - kommer till sin fulla rätt.

/Roger Jönsson

Lyssna på Spotify