Recension
Dylan, Bob
Triplicate
(Columbia/Sony)

Nobelpristagaren är i stan. Med sig har han 30 nyinspelade sånger. Tre album i ett med tio låtar på varje skiva. Tio: symbolen för kärlek och ljus - som svar på intervjuarens fråga. Och vi kommer undra varför han börjar med »I guess I’ll have to change my plans« (sic) med ett halvimiterat storbandsställ och avslutar med »Why was I born«.

»Triplicate« är Dylans tredje skiva med sånger ur den amerikanska sångboken där »Shadows in the night« var första steget, inte som en hyllning till Ol’ blue eyes utan mer som han säger i intervjun med Bill Flanagan: »He’s a guide. He’ll point the way and lead you to the entrance but from there you’re on your own.«

Bob Dylan går alltid själv igenom porten, även om han letts dit av de många. Han har stulit, citerat och lånat, nu återbördar han något av allt han fått av dessa låtar. Enkla men o så komplicerade sånger om livet sjungna på ett sätt som avtäcker dem, nonchalant och hjärtskärande.

I den ofta ljuvt sorgset sjungna »Stormy weather« öppnar han avgrunden med Donnie Herrons pedal steel som osar över blåset. Dylan kör sitt treackordsband rakt in i storbandsflottan och frilägger med lätt hand smärtpunkterna. Det blir stundtals genialt, stundtals kantigt och nästan alltid i känslan. »My one and only love«, »Why was I born«, Irving Berlins »How deep is the ocean«. Och uppklarade »September of my years«.

»As a man who has always had the wand'ring ways. Now I'm reaching back for yesterdays.«

Men »Triplicate« är mer av en levd förefintlig medvetandeström än en odyssé i ett förlorat landskap. Han försöker inte omfatta eller definiera. Dylan åldras inte i drömmar, han frilägger på sitt sätt det oss givna. Av tröst och tanke, åt tröst och tanke givet.

Trilogin med den amerikanska sångboken avslutas med ett triplikat, är det fullbordat? Eller är det bara?

/Magnus Östnäs

Lyssna på Spotify