Recension
Blandade Artister
Honey I´m Gone! All-Star Tribute to Shania Twain
(Music Avenue)

Shania Twain är en av samtidens stora popartister, inte bara kommersiellt. Hon kämpar också hårt för att accepteras fullt ut av etablissemanget i Nashville. En konsert med Shania Twain innefattar inte bara fräckt framförd countrypop, utan även ett publikinriktat engagemang (handskakningar, barn på scenen, insamlingar) som gjort för att övertyga om att hennes musik är väl förenlig med de family values som alltid präglat den kommersiella countrymusiken, trots Shania Twains glimten-i-ögat-erotiska texter.
Hyllningsskivan »Honey I’m Gone!« tar mer fasta på det erotiska än family values.

»All-Star Tribute to Shania Twain« lyder den kuriösa underrubriken, och visst finns här många stjärnor: företrädesvis föredettingar som Bonnie Bramlett, Wanda Jackson, Lisa Loeb, Lynn Anderson, Juice Newton och Runawaysstjärnan Cherie Currie. I bandet märks musiker som Jeff »Skunk« Baxter, Rick Derringer, Mike Porcaro och Bruce Kulick. Jag gissar att produktionen inte omsatte någon större budget.

Men undret sker. I långa stycken är det en utmärkt skiva. Lisa Loeb gör en halvloj (surprise, surprise) version av »Don’t Be Stupid«, där Skunk Baxters gitarr lekfullt wailar fram och broderar på det keltiska temat. Bonnie Bramlett må ha sett sina bästa dagar vokalt, men hon gör en läckert ruffig version av »Honey I’m Home«, där Bob Kulicks gitarr ytterligare stökar till ljudbilden. Och Cherie Currie sjunger själfullt, om än inte helt bärigt i »Whatever You Do! Don’t!«, framburen av Rick Derringers melodiösa och vackert formade gitarrfigurer.

Att Lynn Anderson fortfarande är en utmärkt sångerska, och hon är inte lastgammal, visade hon förra året på »Bluegrass Sessions«. »I Won’t Leave You Lonely« bekräftar det fina intrycket. Det är också ett av de spår som har den tydligaste countryprofilen, understruken av Skunk Baxters känsliga steellicks. Samma sak med Juice Newton, som jag antar försörjer sig på den amerikanska nattklubbsscenen. I sin tolkning av »Come On Over« skapar hon en mjukare, mindre kaxig, expressivitet än Shania Twain. Där andra sångerskor på skivan snarast förråar uttrycket, går alltså Juice Newton andra vägen.

Det mesta håller god klass, fast någon gång hamnar musiken för nära Shania Twains egna versioner, till exempel Pearl Adays »That Don’t Impress Me Much«, där fraseringen direkt modellerats på Shania Twain. Bara oändligt mycket svagare.

Till det goda intrycket bidrar också det sammanhållna kompet. Vi får en serie fina insatser av suveräna musiker, hämtade ur en avgränsad grupp: inte identiska sättningar från spår till spår, men små förändringar som spetsar till det hela. Det är också en förutsättning för att skivor av den här typen skall fungera.

/Magnus Eriksson