Recension
Reverend Peyton’s Big Damn Band, The
Front Porch Sessions
(Family Owned)

Reverend Peyton är säkerligen ingen präst. Men han har en röst med en styrka och tyngd som vida överskrider den Mårten Werner, legendarisk gatupredikant i Malmö, en gång hade. Nu är det inte stora torg som det gäller, utan snarare villans framsidealtan. Det är härifrån Reverend Peyton skickar ut sitt budskap. Front Porch Blues.

The Big Damn Band är inte så stort. Består till största delen av bara Josh Peyton. Här och där dyker fru Breezy upp på washboard och Maxwell Senteney på trummor, ungefär så stora att de får plats i en resväska.

”Front Porch Sessions” är The Big Damn Bands åttonde album sedan 2004. Och det följer linjen från start som ett album fyllt av ruffig countryblues likt den från Mississippi Hills. Deltapunk brukar det ibland kallas. Själv är Josh Peyton från Brown County i södra Indiana. Vilket inte hindrar Josh från att ha förebilder och läromästare som T-Model Ford, Robert Belfour och David ”Honeyboy” Edwards.

Men han har även ett hjärta som klappar för Charlie Patton, Blind Willie Johnson, Bukka White och Furry Lewis, vars ”When My Baby Left Me” han gör en fin version av här. Blind Willie Johnsons ”Let Your Light Shine” får förutom den slidefyllda gospelblues den är ett accentuerat taktanslag via Max enkla trummor. Två snabba instrumentallåtar finns här också. ”It´s All Night” är en rockig sak med härlig washboard från Breezy och ”Flying Squirrels” är precis så skuttig som titeln säger. ”One More Thing” är melodiös och skulle kunna ha varit en Mississppi John Hurt låt. ”When You Lose Your Money” skulle lika väl kunna heta ”Stagger Lee” och är den melodiösa folkblues precis som den ska vara. Inte att förglömma är den inledande låten som så lämpligt heter ”We Deserve A Happy Ending” och är en taktfast blues med hela The Big Damn Band och en utomordentligt fint slidegitarrspel.

Josh Peyton har efter att fått hjälp med en sjukdom i sina händer utvecklats till en lysande gitarrist. Något som han visar genomgående på albumet oberoende om det är en National Steelgitarr, cigarrboxgitarr, Gibson flattop 1929 L2 eller en Airline Map elektrisk. Vilket också visar på den rika variation på anslag och framförande som bjuds. Det nästan genomgående slidespel som ackompanjerar Josh Peytons stora, varma sångröst. Ett samspel som har skapat ett kraftfullt och medryckande album. Något även för de stora scenerna. Eller torgen för den delen.

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify