Recension
Rolling Stones, The
Blue & Lonesome
(Polydor)

Det var fyrtio år sedan Rolling Stones senast gjorde en helt igenom övertygande skiva, »Black and Blue«. Jag trodde aldrig det skulle ske igen, men gruppens nya album »Blue & Lonesome« är suveränt bra. Det är den första nya skivan med Stones som jag köper sedan den katastrofala »Some girls« som kom 1978.

»Blue & Lonesome« är en renodlad bluesskiva. Den spelades in på tre dagar, live i studion. Den här gången har alltså Stones använt samma inspelningstänkande som i Nashville.

Stones har också grävt ganska djupt i blueskatalogen. Skivan rymmer inte de självklara låtarna från bluesens standardkatalog, möjligen med undantag av »I Can’t Quit You Baby«, först inspelad av Otis Rush för sextio år sedan.

I övrigt får vi låtar av Little Walter, Howlin’ Wolf, Little Johnny Taylor, Eddie Taylor, Magic Sam och Jimmy Reed. Och de framförs med samma respekt och upptäckarglädje som Stones visade när de spelade in sina fynd från Chicago för mer än femtio år sedan.

Instrumentalt är det tätt. Darryl Jones är den basist som Stones alltid borde haft. Ron Wood och Keith Richards gör vad de ska göra, någon gång rentav mer med lyckat resultat. Och så gästar Eric Clapton i ett par spår, på slide i »Everybody Knows About My Good Thing« och med ett suveränt balanserat solo i »I Can’t Quit You Baby«. Vid sidan av Matt Clifford på Wurlitzer är han enda gästen; vi räknar Darryl Jones och Chuck Leavell som fasta stenar.

Bara bluescovers, tre dagars inspelning, få inlånade musiker, medvetet burkigt ljud: Stones har alltså gjort allt som de inte hade behövt göra. Det är inget publikfrieri, utan en uppriktig hyllning till de tradition som formade bandet för ett drygt halvsekel sedan.

Och Mick Jagger sjunger i stort sett utan teatrala åthävor. Bara en sådan sak ...

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify