Recension
Nourallah, Salim
Beautiful Noise
(Western Vinyl/Dotshop)

Du vet själv hur det är. När man väl börjar fundera på vad popmusik egentligen betyder för en är det kört. Du fastnar i tankebanor som aldrig går att ta sig ur. Den betyder allt och den betyder ingenting. Den är livets viktigaste beståndsdel, du kan inte existera utan den. Men, i det stora hela är det trots allt bara toner och ord, bara ett flyktigt ögonblick av förströelse och/eller tidsbegränsad, förrädiskt passionerad kärlek.

Men, det du också vet är att du inte kan sluta lyssna när du väl hittat en skiva eller artist som gräver så djupt in i din själ att gränsen mellan det förgängliga och det bestående är så fin att du inte kan bestämma dig för vad som är rätt eller fel, sant eller falskt. När popmusik, eller musik överhuvudtaget är så omvälvande att allt det där vid närmare eftertanke inte spelar någon roll.

Salim Nourallah har inte gjort någon nydanande musikalisk uppenbarelse eller ens en skiva som får dig att se på musik på ett nytt eller annorlunda sätt. Men, den är en gottochblandat-upplevelse, en söt, sur, salt och understundom besk pralin som växer sig sakta på dig, som får dig att sukta efter mer och som får dig att inse att musik faktiskt kan vara så mycket mer än att bara lyssna. För, den får dig att känna. Och i många stycken på ett omvälvande sätt.

Salim Nourallah är bror med Faris Nourallah, den genialiske lille kuf jag i ett antal artiklar och recensioner besinningslöst hyllat, och bröderna låter ibland förvillande lika. Men där Faris gärna blir buttert svartsynt är Salim lite öppnare, lite ljusare, lite…tja, mer lättillgänglig. »Beautiful Noise« är ett oerhört vackert och välljudande album. Mjukt, ledigt, intagande och fullt av kluriga, pophistoriska referenser till Beatles, Big Star och Elvis C. Ett album som handlar om kärlek, såklart, men inte någon banal såpakärlek, utan den högst verkliga känsla man med lite tur får uppleva några gånger i livet. Kärleken till ett barn, till en kvinna och, till popmusiken.

»Beautiful Noise« handlar om tolv sånger som är djupt förankrade i verkligheten. Må så vara Salim Nourallahs verklighet, men det kunde vara din och min. Det är text och melodi i ljuv förening, en verklighet där världen består av musik, och där allt som strömmar ur högtalarna inte bara känns upplevt utan också högst verkligt.

På det sättet är Candy Butchers magnifika »Hang On Mike« det närmaste en jämförelse jag kommer. Det är i gränslandet mellan det personliga och allmänglitiga, den totala bristen på respekt över vad som är kommersiellt gångbart och det som är popidiomiskt accepterat som Salim Nourallah visar sin styrka som sångare och låtskrivare. Som på »The World Is Full Of People Who Wants To Hurt You«, eller »No Guarantee« eller »1st Love«. Och i sådana sällsynta högtidsstunder behöver man inte fundera på om popmusik är viktig eller inte. Man bara vet.


Gärna också:

- Faris Nourallah; King Of Sweden (Western Vinyl/Dotshop, 2005)
- The Nourallah Brothers; S/T (Western Vinyl, 2001)
- Salim Nourallah; Polaroid (Western Vinyl, 2004)
- Candy Butchers; Hang On Mike (Sony RPM, 2003)
- The Beatles; White Album (Apple, 1968)

/Ola Karlsson