Recension
Bell, Lurrie
Can´t Shake This Feeling
(Delmark Records)

Att sätta på Lurrie Bells ”Can´t Shake This Feeling” är som att kastas femtio år tillbaka i tiden. Till tiden då chicagobluesen stod på sin höjdpunkt.

Fast egentligen inte. För trots att Lurrie Bell spelar en blues som äger så mycket av den storhetstiden är det faktiskt något nytt som skimrar under den transparanta ytan. Den klassiska ytan har fått ett personligt inre med eget anslag och egen betoning. För dem som bara lyssnar på musiken med ett halvt öra är skillnaden inte så uppenbar. Men om lyssnandet tränger djupare och mer lyhört upptäcker trumhinna, hjärna och minne några skiftningar som gör det hela lite annorlunda. Den här förändringen, dessa tolkningar, är något vi även har hört andra göra tidigare. I alla musikformer. Något som egentligen inte är så ovanligt. Det som skiljer är när det ger mervärden, en ny dimension.

Det är det som skiljer här. Lurrie Bell har en förmåga att låta det sannolika bli lite osannolikt. För tar man en Eddie Boyd-låt, En T-Bone Walker-låt, en Maxwell Street Jimmy-låt, två Willie Dixon-låtar, en Lowell Fulson-låt, en Buster Benton-låt och en låt från pappa Carey Bell så vet man vad man har att förvänta sig. För de låtarna vet vi hur det ska låta. Och det får vi också. Men vi får lite till. En liten glidning där, ett litet anslag där och ett annorlunda tempo mitt i allt och plötsligt är det inte det samma. Där kommer Lurries storhet.

Vilket gör det hela så mycket märkligare. För när det sedan kommer till Lurries egna kompositioner, fyra stycken, så är detta som bortblåst. Då är det mer chicagobluesstandard, så som vi förväntar oss att det ska låta. Det är inte dåligt, det är bara inte lika bra.

Lurrie Bells pappa, Carey Bell, var en framgångsrik munspelare från tiden då chicagobluesen var som störst. Lurrie skulle gå i pappas fortspår. En lyckosam inledning på karriären blev ett stort fall när Lurrie även tog efter pappas missbruk. Men efter en lång väg tillbaka och ett par lyckade album känns det som Lurrie nu står på fast mark.

Sången är grovs personligt raspig. Att kalla den melodiös vore en stor överdrift. Gitarrspelet är finslipat efter många år på Chicagos barer, lounger och klubbar. Distinkt men utan bluesrockens överdrifter, lekfullt på allvar och drivande med sin punktform och överraskningar.

Det är blues i det lilla formatet. Med Roosevelt Purifoy på keyboards, Matthew Skoller på munspel, Melvin Smith på bas och Willie Hayes på trummor. De gör ett fint jobb i alla former, från lite snabbare shuffles till lite långsammare blues. De lyckas igen. Återkomsten till den mer traditionella chicagoblues med det föregående albumet, också på Delmark Records, har blivit ett vinnande koncept.

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify