Recension
Bell, Luke
Luke Bell
(Bill Hill Records)

Det här är ganska okomplicerat. Luke Bell är 26 år gammal. Han gillar vanliga, ärliga, riktiga människor och raka, enkla countrylåtar. När han turnerar kör han i sin 95 Buick. Han har hunden i baksätet och cowboyhatten på huvudet. Och han tycker att det livet är fantastiskt.

Först tänker jag att Luke Bell är övertydlig. Han förefaller ha klippt ut sina låtar ur countryhistoriens allra mest traditionella kostym. Det är något bekant med var och varannan låt. Men hur jag än letar bland alla referenser och countryikoner som dyker upp i huvudet lyckas jag inte ringa in honom. För varje genomlyssning står det allt mer klart att Luke Bell trots allt låter som Luke Bell. Eller möjligen som ett koncentrat av alla sina förebilder.

Kärlek är en bra ingrediens för att få liv i gamla rutiner. Här finns kärlek ner till minsta ton, sträng och attribut. Lägg till att Bell är en begåvad låtskrivare och att han backas upp av ett band med steel guitar, piano, fiddla, dragspel, orgel och munspel. Sakta men säkert träder nyanserna fram i de välputsade låtarna. Munspelet i ”All blue”, pianot som kommer in i ”Hold me”och fiddlan i ”Working man’s dream”. Det svänger.

Han formulerar sig både underfundigt och roligt. I ”The great pretender” har en dam han tillbringat natten med lämnat följande meddelande på en lapp på telefonen när han vaknar: ”I hope that you remember when our fires turn to ember, That if you find me kind and tender it may hurt when you realize that I am the great pretender”.

Det är inte alltid så enkelt att veta vem som är ärlig eller falsk. Men när Luke Bell skriver och spelar så snygga, rena countrylåtar som ”Sometimes”, ”All blue”, ”Where ya been?”, ” Hold me” och ”Loretta” är det svårt att tro annat än att de kommer från ett välmenande hjärta.

/Mattias Syrén

Lyssna på Spotify