Recension
Del McCoury Band
Del & Woody
(McCoury Music)

Del McCoury gör en skiva med Woody Guthrie-sånger, eller rättare sagt en skiva med Woody Guthrie-texter han själv tonsatt. Processen är densamma som när Billy Bragg spelade in »Mermaid Avenue« med Wilco. Nora Guthrie tillhandahöll texter ur sin fars kvarlåtenskap – det tycks finnas hur mycket som helst där – och efterföljaren skriver musik i Woody Guthries anda.

Guthries anda? Kanske någon politiserande purist med rötter i sjuttiotalets musikpolitiska dumhet ifrågasätter om bluegrass är musik i Woodys anda, men visst är det. När Guthrie gav konserter i New York presenterades han som en »hillbilly singer«, och han var djupt rotad i de musikaliska traditioner som förgrenades in i old timey och bluegrass.

Den presumtive puristen skulle kanske också ifrågasätta att Del McCoury tonsatt texter som saknar det politiska bett vi förknippar med Woody Guthrie, fast Bruce Springsteens »Seeger Sessions« hyllades unisont, trots att de konsekvent väjde för den politiske Seeger.

Till skillnad från Springsteens tvivelaktiga projekt håller dessutom McCourys Guthrieinspelningar högsta klass. Del McCourys röst rymmer en unik uttryckskraft, djupt fokuserad men också fårad av erfarenhet.

Bandet med sönerna Ronnie på mandolin och Rob på banjo och fiddlern Jason Carter ger en inramning som kombinerar den genretypiska flyhäntheten (inte minst Ronnie firar benådade pickingorgier) med det lika genretypiska svänget. Och Jason Carter ger vackra kontraster med sitt mer melankoliska utspel.

De flesta texterna som Del McCoury tonsatt varierar Guthries luffartema och det underifrånperspektiv som han renodlade i sina tolkningar av livet som levdes av dem som sökte lyckan västerut, eller åtminstone något påhugg som kunde ge mat för dagen. Det perspektivet är naturligtvis i sig ett uttryck för Guthries konsekventa vänsterpopulism, alltså nog så politiskt även om det inte skriker ut ett ställningstagande.

Flera av melodierna närmar sig också sånger som Guthrie sjöng eller kunde ha sjungit. »Ain’t a Gonna Do« ekar av hans sånger för barn även om den inte helt kan naglas fast, och »The New York Trains« hamnar någonstans i närheten av »When the Work’s All Done this Fall« och »Wabash Cannon Ball«. »Del & Woody« är ett match made in hillbilly heaven.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify