Recension
Burch, Paul
Meridian Rising
(Plowboy Record)

I den lätt skruvade filmen “Being John Malkovich” hittar karaktären Craig Schwartz (John Cusack) en lönndörr in i skådespelaren John Malkovichs hjärna. Ju mer tid han spenderar därinne desto mer fascinerad blir han av upplevelsen.

Lite på samma sätt verkar Paul Burch ha försökt ta sig an uppgiften att tränga in i countrylegendaren Jimmie Rodgers liv, tankar och öde. Att Jimmie Rodgers dog i tuberkulos 1933 endast 35 år gammal förefaller inte vara något hinder.
Burch kallar projektet för en ”imagined autobiography”. Till och från har han studerat Rodgers liv och musik de senaste femton åren. När han nu fullbordar konceptet skriver han låtar utifrån perspektivet att han är Jimmie Rodgers. Låtarna framförs i förstaperson och berättar om huvudpersonens liv och leverne. Det är framställt med den största respekt, ärlighet och kärlek, men kanske inte nödvändigtvis helt med sanningen överensstämmande alla gånger.

Ambitiöst och pretentiöst? Visst. Som idé och projekt. Men Burch är alldeles för skicklig och jordnära för att låta något så allvarligt som att tolka sin störste hjälte bli något annat än en kärleksfullt vibrerande hyllning till hela den tidsperiod som Rodgers levde och spelade i.

Det är på många sätt ett helt vanligt Paul Burch-album. Hans band WPA Ballclub kompar med full styrka, vilket inte betyder kraftigt utan snarare nyanserat och brett med fötterna djupt ner i den amerikanska countrytraditionen. Här finns saxofon, trumpet, klarinett, oboe och tuba. För att inte nämna steel guitar, cello, fiddla, bouzouki, banjo och ståbas. Burch själv spelar 6- och 12-stringad gitarr. Billy Bragg, Gary Tallent, Fats Kaplin och Jon Langford gästar. Det svänger som saloonsdörrar.

Ni behöver inte bry er det minsta om Jimmie Rodgers liv och leverne för att uppskatta ”Meridian rising”. Men börjar ni likväl intressera er för helheten öppnar sig nya dörrar i var och varannan låt. För egen del har jag svårt för att inte läsa vidare och leta efter mer. Om en dörr in till Jimmie Rodgers hjärna står på glänt så vill man ju gärna titta in.

I första låten ”Meridian” presenterar han sin födelsestad. I den andra ger han sig ut ”Cadillacin´”. Ett uttryck Rodgers använde sig flitigt av och som var hans favoritsätt att turnera. Ensam i en Cadillac reste han runt i småstäderna runt sin hemstad mellan de större turnéerna för sitt skivbolag.

Och så fortsätter det låt efter låt. Vi hamnar på Gunter Hotel i San Antonio Texas där Rodgers hade en permanent bokad svit under sina sista år då det torra klimatet var skonsamt mot hans tuberkulos. Silas Green som drev en kringresande tältshow som Rodgers plankade in på i sin ungdom får en kort instrumental hommage och vi följer med på resor, kärleksaffärer, drömmar och tar del av samhällsdebatten. Låten ”Poor don´t vote” känns dessvärre lika aktuell och relevant idag som då.

Paul Burch går sin egen väg och gör som han vill. Den här gången ville han vara Jimmie Rodgers.

Hear, hear!

/Mattias Syrén

Lyssna på Spotify