Recension
Pilgrim
Pilgrim
(Dusty Records)

Jan Andersson på Dusty i Göteborg har på kort tid givit ut två av de bästa svenska countryskivorna någonsin. I våras kom Cheatin’ Hearts stilrena honky tonk och nu gruppen Pilgrim som med sin akustiskt dominerade musik drar åt countryns klassiska syskongrupper: Blue Sky Boys, Louvin Brothers, Jim & Jesse McReynolds.

I centrum står tvillingarna Karin Forsman och Maria Forsman Larsson. Deras stämsång är utsökt: precis, längtansfull, innerlig, fylld av övertygelse, hela tiden balanserande på den knivskarpa udden mellan hopp och förtvivlan, mellan kärlek och luttrad uppgivenhet.

I Johnny Cashs »Cry Cry Cry« påminner harmonierna mycket om systraduon Sweethearts of the Rodeo, Marcus Svenssons resofoniska gitarr förstärker också frändskapen med Janis Gills och Kristine Arnolds senare skivor. Det akustiska dominerar, men Pilgrim är inte några purister. I gamla »Love Bug och «Buck Owens »Tiger by the Tail« återkallar de skickligt det tidiga Bakersfield-soundet, och Tomas Larsson har precis den rätta attacken i sitt gitarrspel.

Det pastischartade draget präglar också versionen av Patsy Clines »Honky Tong Merry Go Round«, med suverän twang i solosången, plockig dobro och spetsiga gitarrlicks, som ett sällsamt lyckligt äktenskap mellan Patsy Clines tidiga western swing och hennes senare countrypolitan-sound, där det senare stildraget smakfullt solkas av det förra.

Pilgrim blandar eget material, bland annat den lyckligt naivistiska »Stupid Song« och den trånande »Two-timing Darling«, med tydliga ekon av »Brand New Tennessee Waltz«, med väl valda covers. Förutom de nämnda gör Pilgrim också fina versioner av Louvin Brothers »If I Could Only Win Your Love«, som känsligt återkallar Emmylou Harris tolkning, och Carter Familys »Single Girl, Married Girl«, med en underbar brytning mellan dobron, frenetisk elgitarr och en stämsång lika framåtlutad som någonsin Sara och Maybelle. Och systrarna Forsmans a cappella-version av »Oh Lord, If You’re Out There« borde omvända även den mest istadige Guds-förnekare.

Det är lite av samma upplevelse som första gången jag hörde Dead Ringer Band.

/Magnus Eriksson