Recension
Romano, Daniel
Mosey
(New West/Border)

Han fascinerar och intresserar, den ombytlige Daniel Romano. Ofta nostalgisk men aldrig romantisk har artisten länge låtit den traditionella countryn vara kostym för ett oklanderligt låtskrivande. Femte albumet »Mosey« innebär ett radikalt klädbyte.

Här låter Romano sextiotalets poeter och tonkonstnärer utgöra en stilistisk utgångspunkt. Initialt ljuder förvandlingen mer än lovligt schablonmässig, men den ter sig snart briljant. Ty i det amalgam av Dylan- och Cohenesk monoprakt som lurar här ryms självantändande smatterband av formuleringar, omöjliga att blunda för.

I lika skrälliga som vackert orkestrerade kompositioner visar artisten prov på eklektisk spännvidd. Romano snuddar vid hart när hela sextio- och sjuttiotalens populärmusikaliska spektrum, men förlorar sig aldrig till längtande återblickar.

Genreflirtarna är istället subtilt lekfulla och utgör en språngbräda till utsökt formulerade sånger, som det bombastiska öppningsspåret Valerie Leon, rakryggad rockpoesi i Hunger is a dream you die in och »Maybe remeber me«, Gainsbourg-flirten »Tolouse« och den sorgset sammanfattande »(Gone is) all but a quarry of stone«.

I sitt odlande av konstnärsmyten må »Mosey« vara en hårt regisserad historia, transparent och ironiskt sammanfattad i »Ballad of a thin man«-pastischen »Mr. E. Me«. Men i det referensmedvetna ryms också ytterst självständiga kompositioner. Sinnrikt formulerade bär de en för artisten säreget brinnande konstnärlig flamma. Sällan har den lyst så skarpt som den gör här.

/Mark Andersson

Lyssna på Spotify