Recension
Persson, Lennart
Samlade texter musiktidningen Sonic
(Telegram)

När jag nu läser Lennart Perssons artiklar, intervjuer, krönikor, notiser och recensioner för andra, tredje eller fjärde gången kan jag bara konstatera att han var en av vår tids främsta musikskribenter. Med en gigantisk kärlek till musiken och en omättlig kunskap om musikerna, deras värld och verk matade Lennart oss med texter som skulle kunna bli ett uppslagsverk. Och det blev det också. Bara texterna i den svenska musiktidningen Sonic under åren 2000 till 2009 blir till dryga 700 välmatade sidor.

Ingen har på samma sätt som Lennart lyckats skapa ett så fängslande språk att du sitter som förhäxad inför de rader som glider förbi ditt öga. Att du kastar längtansfulla blickar mot Pressbyråns tidningsställ efter nästa nummer, eller går in på någon av de många hemsidor där du kunde hitta nyheter, tankar och känslor att vägleda dig vidare i ditt musiklyssnande.

För så var det. Lennart var en stigfinnare och vägröjare i det stora och det lilla. Det var de stora stjärnorna likaväl som de undanglömda kultfigurerna som han älskade att intervjua och filosofera med. Tydligt blir det när vi nu har allt samlat på ett ställe. Nutid blandat med dåtid. Retrokrönikorna var ett bejublat bidrag.

Det tar så erbarmligt lång tid att läsa boken. Inte för att den är på många sidor, utan för att du måste kasta dig in i ditt skivbibliotek eller ut på Spotify för att lyssna på det som Lennart just har beskrivit. Bara för att, nästan alla fall, konstatera att han är rätt i mycket. Efter att ha känt Lennart i 40 år och pratat musik med honom nästan dagligen kan jag konstatera att vi inte alltid tyckte samma sak men att Lennart alltid hade god grund för sitt tyckande, och inte var en sämre människa än att han kunde ändra sig. Vilket han också tillstår i en del av texterna i denna samling.

Han hade också en god självinsikt. För lika mycket som texterna handlade om musikerna och deras alster handlar de om Lennart, om hans relation till omvärlden, hans fobier och hans maniska skivsamlande. Läs ”Vinylmissbruk är ingen lek” så förstår du vad jag menar.

Jag tror att han gillade kufiska knäppskallar mer än teflonbestrukna topplistesprättar. Det var ur dessa kultpersonligheter han kunde plocka fram otroliga historier, anekdoter och ren ram lögn. Samtidig gav han deras verk en värdemätare som många andra skribenter inte orkat göra, eller inte förstod att göra. För när man läser texterna dyker det upp namn som du varken har hört förr eller senare, men just då var i ett rödglödgat fokus. Men som en meteorit försvann de ut i universum och återkom aldrig. Men här finns spåren kvar, och vi nickar igenkännande.

Med en enastående lyhördhet och en osviklig blick för nyanser kunde Lennart med sitt mustiga språk och målande beskrivningar ge oss en bild som var i nivå med musiken. Mer grovs grus än sammet, mer svett än svalka och mer tequila än te. Rock ´n´ Roll med andra ord.

Hur du än läser Lennart Pressons samlade texter ur Musiktidningen Sonic kan du inte missta dig på den enorma kärleken till musiken som utstrålar från sidorna. En glans som aldrig falnar. Läs och njut.

/Staffan Solding