Recension
Freeman, Dori
Dori Freeman
(Free Dirt Records)

Dori Freemans obetitlade album är ett av de mest övertygande debutalbumen jag hört på senare år. Dori Freeman kommer från Virginia, hon är tjugofyra år och hon rör sig obesvärat i både appalachiska traditioner och mer rock- och bluesbaserade uttrycksformer.

Men skivan börjar i det bitterljuva känsloregistret med sångerna »You Say« och »Where I Stood« med avskalat akustiskt komp och innerlig sång av Dori Freeman. Men »Where I Stood« rymmer också stämsång i countryns klassiska duotradition: Blue Sky Boys, Louvin Brothers, Gram Parsons och Emmylou Harris.

Och sedan får vi klassisk countrypolitan i »Go On Lovin’«. Sången minner om Patsy Clines svepande känslosamhet, men steelen och det lite loja rytmkompet för också tankarna till Ricky Skaggs tidiga skivor på Epic, alltså en lätt anakronistisk touch där traditionsmedvetenheten ger den grundläggande stämningen och en mjukare attityd.

Men Dori Freeman räds inte heller tyngre komp eller orkestrerade passager. De underordnas dock lojalt hennes vokala utspel. Dori Freemans sång behåller sin mjuka och okonstlat spontana och icke-dekorativa karaktär genom de skiftande inramningarna.

Jag uppskattar också kompets skiftande karaktär. Det vore lätt för Dori Freeman att fastna i kategorin appalachiska, traditionsmedvetna singer/songwriters i gränslandet mellan folk och country, men hon lyfter över denna tättbefolkade musikmylla och låter i stället sin vision ge musiken dess sammanhang och riktning, bortom de tydliga genregränserna.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify