Recension
Conlon, Annette
Life, Death, and the Spaces Between
(www.annetteconlon.com)

Annette Conlon kommer från Colorado, men är numera Los Angeles-baserad. Hennes debutskiva »Life, Death, and the Spaces Between« rymmer femton sånger som tolkar kärlekens skilda facetter. Det är förtröstan och lycka, men också uppgivenhet, kamp och dödsmärkta relationer. Känslorna visualiseras i starka och lyriskt genomlysta bilder.

Annette Conlon skapar också drabbande kontraster mellan vokalt och instrumentalt utspel och den gestaltade upplevelsen, som i »Rodeo«. Vad som vid en ytlig lyssning förefaller vara ännu en ditty om livet som rodeoryttare öppnar en avgrund av längtan, drömmaroch liv som inte når sitt mål. »First Suicide« är en gripande hyllning till vänner som inte längre finns:

»I knew how it was going to play out before you
dropped that neddle down. Now I could sing it in
your sleep, that’s how well I know that song.«

Mot denna rörelse neråt gestaltas i andra sånger kärleken som viktlöshet, som något som svävar just ovanför marken. Och längtan kan kanaliseras i apostrofen av en »faceless angel«. Men lyriken kan också spricka upp i muntra miner, som i »That’s the Way It goes«, en variant av det gamla temat motsatsernas förening i, om inte en högre dialektik, så åtminstone i ett fungerande samförstånd om oenigheten.

Annette Conlon har en starkt profilerad röst, lite mjukt sträv och med en vacker kontrast mellan det innerliga och lite skarpare kanter. Någon har jämfört den med både Judy Collins och Emmylou Harris, men det finns en starkare udd hos Annette Conlon, även om en sång som »Canyon Wind« har tydliga drag av den unga Emmylou Harris, även i det varma tilltalet.

Kompet balanserar de akustiska instrumenten mot vinande slide, pedal steel och tunga elgitarrlicks i en vacker syntes. Och lyriken balanserar på en knivsudd mellan förtröstan och förtvivlan. Annette Conlons musik lever i hög grad på kontraster och en mer eller mindre bräcklig balans mellan dem.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify