Recension
Rodriguez, Carrie
Lola
(Luz records)

Inskränkta Sverigedemokrater och korkade Donald Trump-sympatisörer gör sig icke besvär. ”Culturally blended music for a culturally blended world” är mottot som pryder texthäftets första blad. Det är en välkommen bejakande deklaration till försvar för det mångkulturella samhället i dessa tider då vi ständigt möts av skränet från räddhågsna bakåtsträvare och rasister.

Alla som har följt Carrie Rodriguez solokarriär vet att hon har gått från klarhet till klarhet. Nu visar hon stor artistisk integritet och mod när hon släpper sin mest personliga skiva hittills: en samling sånger på spanska och engelska med den uttrycksfulla mexikanska ranchera-musiken som grund. Produktionen av skivan på det egna nystartade bolaget Luz records (som hon driver tillsammans med maken och medmusikern Luke Jacobs) har sponsrats av hennes trognaste fans genom förköp.

Resultatet är förstås fantastiskt, till och med bättre än den lysande ”Give Me All You Got” från 2013. Med ett riktigt vasst band där virtuosen Bill Frisell åter utgör navet skapar Carrie och hennes make ett album där traditionen bryts mot modernistiska och nyskapande inslag. Samlingen består till ungefär lika delar av gamla mexikanska sånger och nykomponerade låtar. Men vad som är vilket är inte självklart. Fina, suggestiva och nykomponerade ballader som ”La Última Vez” eller ”Caricias” blandar sig på ett självklart sätt med klassiska spår som ”Perfidia”, ”Frío en el Alma” eller ”Noche de Ronda”.

Några mariachi-trumpeter eller fläskiga arrangemang bjuder Carrie och bandet dock inte på och de hade förmodligen distraherat mer än vad de kunde ha tillfört. Istället får vi en produktion och en musik som känns lika intim som den är passionerad. Carrie imponerar både genom sitt återhållna fiolspel och sin kraftfulla och själfulla sång. Hennes släktskap (på faderns sida) med den gamla mexikanska 40-talsstjärnan Eva Garza är tydligt. I en av skivans centrala spår, den långsamma och smäktande ”I Dreamed I Was Lola Beltrán” hyllar hon en annan av genrens stora kvinnliga stjärnor.

Att det är så få spanskspråkiga stjärnor inom countryns fält är däremot sorgligt och visar på den fantasilöshet som trots allt fortfarande präglar allt för mycket av dagens alternativa country och americana-musik. En spännande och underskattad artist som Tish Hinojosa har t.ex under största delen av sin karriär växlat tydligt mellan sitt latinamerikanska arv och försöket att skapa kommersiellt framångsrik country. Carrie går här betydligt längre i försöket att blanda stilar och korsa gränserna. Att hon sedan också blandar in en del spår som egentligen faller utanför ramen, t.ex. den personliga barndomsvisan om ”The West Side” (i Austin) eller den mer popartade men charmiga låten ”Z”, gör enligt min uppfattning absolut ingenting. Purister gör sig heller inget besvär. De olika kryddorna och smakerna gör bara Carries mångkulturella gryta ännu mer välsmakande.

/Roger Jönsson

Lyssna på Spotify