Recension
Outlaw, Sam
Angeleno
(Six Shooter Records)

Det pågår en renässans för pedalsteel-countryn och som syn för sägen kommer nu South Dakota-födde kaliforniern Sam Outlaw, en släkting i anden till kanadensaren Daniel Romano med en godispåse bestående av retro-delar. Outlaw och är del av en slags neo-outlaw-country som använder traditionens beståndsdelar för att göra upp med den och samtidens stora våg av livsstils-country som står oförskämt tryggt i CMA-boots och putsat Stomatol-garnityr.
Det finns ju gränsöverskridare som Chris Stapleton, även om en kan känna spår av sötningsmedel hos denna raket på countryscenen. Outlaw, som har namnet på mödernet, känns ändå uppväxt på den äkta varan, tappad i de rätta skogarna.

Sam Outlaw är den framgångsrike reklammannen som körde rakt i in en trettioårskris, sålde huset, träffade Ry Cooders son trumslagaren Joachim Cooder, och som nu kommer ut med debuten »Angeleno« – producerad av Ry Cooder.

Det är en samling fina sånger som Outlaw fått hjälp av far och son Cooder att förädla. Bandet lämnar heller inget i övrigt att önska och i en fin intervju erkänner Outlaw att han i studion ofta kände sig som den svagaste länken i kedjan. Det ska han inte göra med låtar som den vemodigt tillbakablickande »Ghost town« om en återkomst i barndomsstaden, eller »Country Love Song« som är en kärlekssång i bästa George Jones-anda.

Att Outlaw lyssnat på Parsons hörs inte minst i »It Might Kill Me« med fint pedalspel av Jeremy Long och därtill trumspel som låter Max Weinberg från »Drive All Night«. Outlaw har inte Parsons svärtade vingar men han har en hel del av Grams vemod och humor och därför blir »Jesus Take The Wheel (And Drive Me to A Bar)« en stilla skruvad hyllning till the Grievous Angel och inte en kommentar till Carrie Underwoods hit.

Stundtals jonglerar Outlaw beståndsdelarna farligt nära klichéerna, men det är nu också kring dessa genren rör sig och tillsammans med Ry Cooder och bandet lyckas Sam Outlaw triangulera delarna på bästa sätt.

/Magnus Östnäs

Lyssna på Spotify