Recension
Veirs, Laura
Year Of Meteors
( Nonesuch/Warner)

»Year Of Meteors« är amerikanska punkfolkaren Laura Veirs i särklass mest producerade skiva. På gott och ont. När jag pratade med Veirs när hon var i Stockholm sist sa hon att hon var ganska trött på det begränsade format hon tidigare rättat in sig i, och här tar hon ett stort steg bort från detta. Det låter fräscht och luftigt, detaljerat och löst, men det låter nästan mest av allt som när Mitchell Froom producerade frugan Suzanne Vega en gång i tiden. Om det är en komplimang eller inte är jag inte riktigt säker på.

Det är faktiskt bandet som är Veirs största tillgång på »Year Of Meteors«. De kallar sig The Tortured Souls, inte bara som av en händelse får man förmoda. Med multibegåvade Tucker Martine (Jesse Sykes, Jim White, Mount Analog) vid rodret är de det perfekta redskapet för sin frontfigurs intrikata, lekfullt pretentiösa låtar.

Martine med sina välavvägda infall, den oförliknerlige gitarristen Karl Blau, som i eget namn släpper ett nytt, obegripligt album varje månad, och så då klaviaturspelaren Steve Moore, smakfullheten själv. Alltid på tå, alltid lyhörda, aldrig överspelande. Precis som plågade själar som väntar på förlösning genom sin ledare, en roll som Veirs genomgående klarar galant. Fattas bara med sån omgivning.

Detta betyder inte att det inte finns enstaka bra låtar. Veirs är i sina bästa stunder nämligen inte bara en skarp textmakare utan även en lysande låtsmed. Inledande »Fire Snakes«, med sina bossavibbar, »Parisian Dream«, med sin halsbrytande melodirytm, som dansar över kompet likt en ryckig men följsam Ani Di Franco-mutation och den svepande 6/8-pärlan »Where Gravity Is Dead« är alla bland det starkaste Veirs satt sitt namn på.

Men konstigt nog blir det som allra bäst när Veirs ägnar sig åt gummrock, som i skönt stabbiga »Galaxies«, och inte minst den förtjusande »Secret Someone«. När hon inte ödslar så mycket kraft på att vara annorlunda, eller smart, utan bara låter sångerna flöda ut, och tillåter The Tortured Soul göra det dom är bäst på; följa sin ledare.

/Ola Karlsson